Torgny Lindgren avliden – ”En författare att tacka Gud för”

Författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren blev 78 år gammal. Birger Thureson analyserar ett författarskap, där sökandet efter Gud hela tiden anas både på och mellan raderna.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur Torgny Lindgrens författarskap är till väsentliga delar en brottningskamp med Gud. Eller, kanske rättare sagt, med gudsbilderna.I romanen "Bat Seba" (1984), byggd med virke från Gamla testamentet, ställs den fråga som ekar genom de flesta av författarens frodiga och färgstarka berättelser: "Hurudan är Herren?"

Något entydigt svar ges inte. Ty Gud är ett svårtolkat mysterium, större än alla gudsbilder. Människans föreställningar om Gud är ett fumligt famlande i dimma. Vi kan inte begripa det obegripliga. Människan förstår inte ens sig själv. Än mindre Gud. Så, ungefär, resonerar han.

Och ändå släpper Torgny Lindgren inte taget om frågan. Han målar Guds vrede med breda penseldrag, inspirerad redan som fyraåring av Gustave Dorés makabra bibelillustrationer. Men nåden väger tyngre än vreden, kärleken är större än lagen. I en intervju i Svenska Dagbladet (2005-04-11) säger Lindgren: "Nåden är en kraft, den energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv, den trotsar tyngdlagen."

Romanen "Ljuset" (1987) är en försoningsberättelse med korsfästelse och allt. Via en invasion av kaniner har en mystisk sjukdom kommit till den fiktiva byn Kadis, och av byns sextio invånare är det bara nio som överlever. I katastrofens spår vittrar moralen ner, och det krävs en korsfäst galt för att kaninerna ska försvinna och ordningen återställas.

Bisarrt? Ja, Torgny Lindgrens skrönor är ofta just det. Bisarra och burleska. Och samtidigt så vackert skrivna med ett språk som hittar en perfekt balans mellan det högstämda och det vardagligt vadmalssträva. Berättelserna är djupt gripande och bärare av ett budskap. Samtidigt kryddade med underfundig humor och ironiskt finlir.

Torgny Lindgren blev katolik i början av 1980-talet, och hans stora genombrott kom med romanen "Ormens väg på hälleberget" (1982). Den handlar om fattigdom och förnedring i 1800-talets Västerbotten. Berättelsen byggs med hjälp av den lokala dialekten och bibliska ordvändningar, och de existentiella, filosofiska och religiösa frågorna är centrala.

Men författarens intresse för den kristna trons roll i individens och samhällets liv börjar inte 1982. Pojken som växte upp i byn Raggsjö i Västerbottens inland och blev lärare debuterade som poet. Romandebuten skedde 1973 med "Övriga frågor". Boken handlar om Aron Lundgren och Evan Strömberg som avfallit från tron och funnit ett substitut i socialdemokratin. De har vänt Gud ryggen men bär med sig det kristna kärleksbudets krav på handling, och i arbetarkommunens medlemsmöten söker de under punkten "övriga frågor" slå hål på trygghetsmuren. Allt får inte handla om att värna sig och sitt, menar de två kamraterna.

När fallet med en romsk flyktinggrupp som hotas av utvisning kommer upp under "övriga frågor", då tar Aron till orda. Han manar till solidaritet. Han säger: "Vi måste uppge våra privilegier. Vi ska inte längre påstå att vi äger det här landet. Eller något land… Tryggheten kan vara en sjukdom. Eller åtminstone en last."

Detta engagemang för udda och utsatta människor i Torgny Lindgrens debutroman skulle sedan bli ett ledmotiv. Inte minst då i berättelserna från Västerbottens inland, i romaner som "Hummelhonung" (1995), "Pölsan"(2002) och "Dorés bibel" (2005), fantasifulla skrönor som intagit en framstående plats i svensk litteratur och bidragit till att författaren fått det ena litterära priset efter det andra, hamnat i Svenska Akademiens stol nummer 9 och utnämnts till hedersdoktor vid två universitet.

Att Torgny Lindgren gärna rör sig i hemtrakterna runt Norsjö, och att han gärna berättar om bylivet som det var förr, det innebär inte att han kapar förbindelsen till nutiden och omvärlden. I så fall skulle han knappast vara översatt till drygt trettio språk. Med det lokala och individuella som utgångspunkt hanterar han det globala och universella och diskuterar de allmängiltiga frågorna om individ och samhälle och de eviga frågorna om tro och tvivel.

En historia som tydligt väver samman författarens uppväxt i Västerbottens lågkyrkliga väckelsemylla och samhällsutvecklingen i stort är "Norrlands akvavit" (2007). Den före detta predikanten Olof Helmersson, 83, återvänder till Nedre Avabäck i Västerbottens inland, där han för femtio år sedan förde skaror till hängiven tro på Frälsaren. Nu har han själv tappat tron och bestämt sig för att återomvända de tidigare omvända. Han cyklar omkring i bygden, fast besluten att avkristna de han en gång vunnit för Kristus.

Det går inte så bra. Bygden har avfolkats. Församlingsmedlemmarna har dött, och de två som finns kvar låter sig inte gärna fråntas tron även om elden falnat. Men romanen handlar inte enbart om religiös ebb och flod utan också om ett samhälle där klyftorna vidgas mellan rika och fattiga, mellan stad och landsbygd. Det beskriver Torgny Lindgren med sin typiska, milda ironi: "Det var en stor glädje att det fanns gamla och sjuka att vårda. Den dag ingen längre behövde vårdas, då var det slut med bygden. Ja, de sjuka och döende var en välsignelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten."

I sin näst sista bok, den självbiografiska "Minnen" (2010), önskar Torgny Lindgren att livet hade hängt samman på ett bättre sätt. Att han hade utfört en riktigt livsresa. "Men ingenting blev som det var tänkt." Kanske, filosoferar han, hade livets mening varit att ha en häst och köra timmer och bygga hus i stället för att läsa och skriva.

Men han har, utan hästhjälp, dragit fram virket och byggt hus där vi alla kan vistas. Han har skapat ett litterär värld, starkt präglad av arkitekten. Och i det fiktiva bor det faktiska, det sanna.

Norrans notisskrivare i "Pölsan" får sparken sedan det uppdagats att hans häftiga historier i tidningen aldrig skett i verkligheten utan bara varit sanna i hans huvud. Men Torgny Lindgren har tvärtom blivit älskad och hyllad, för hans berättelser har inte bara funnits i hans huvud utan speglar allas vår verklighet på ett trovärdigt sätt.

Hans ständiga brottningskamp med Gud och de stora livsfrågorna blev inte bara prisade pärlor i finkulturens brodyr. Berättelsernas säregna ton nådde in till stugornas folk och har berikat vår kultur på bred front, också i form av pjäser och filmer.

Det är en stor författare som gått ur tiden. En författare att tacka Gud för.

 

IT-skandalen på Transportstyrelsen
Annons
Annons
Annons
Annons