Tre särdrag kännetecknar det frikyrkliga kommunitetslivet

Sedan några år finns en spirande kommunitetsrörelse inom den svenska frikyrkligheten. Vid ett första påseende kan det tyckas vara en främmande fågel i denna gren av kristenheten. Men tittar man närmare så ser man att det finns nära släktskap mellan kommunitetsrörelsens ideal och väckelsens.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur Kyrkans historia är full av människor som sett det som nödvändigt att bryta upp och söka ett nytt sätt att leva. Människor som upplevt att världen trängt för nära inpå, och att längtan att gå efterföljelsens väg krävt en radikal livsförändring. Antonios, ökeneremiten från 300-talet, kände sig kvävd av samhällets materialism. Franciskus blev allt mer deprimerad av den glättiga ytlighet som han tyckte omgav honom. Klara av Assisi upplevde sig fångad i samhällets konventioner. Alla sökte de sig bort från världen, och alla fann de så småningom en gemenskap av likasinnade som hjälpte dem att gå överlåtelsens väg.De senaste åren har allt fler inom frikyrkan - inte minst unga - intresserat sig för kloster- eller kommunitetsliv. Nyfikenheten har inte bara varit teoretisk, som ett historiskt intresse för en svunnen livsform, utan man har varit intresserad av att pröva livsformen praktiskt. Ett mått på utvecklingen ger det informella stormöte för kommuniteter som hållits de tre senaste åren. Det första året var kommuniteten i Bagarmossen, som också bjöd in till träffen, den enda kommuniteten på mötet. Nästa år träffades man igen, och då hade åtta stycken kommuniteter tagit form. När man möttes i år var man femton kommuniteter och nästan 150 personer närvarande.
Exakt vad som krävs för att förtjäna epitetet "kommunitet" är omtvistat. Ett förslag till definition är att det handlar om människor som bor tillsammans, som ber tillsammans regelbundet och som lever i någon form av överlåtelse.
Hur ska man då förstå detta ökade intresset för kommunitetsliv? Vad beror det på? Är det i första hand en reaktion på moderniteten, med dess individualism, valfrihet och kommersialism? Är rörelsen mest av allt ett "barn av vår tid"? Eller är det så att de många nya, spirande kommuniteterna är ett uttryck för det som alltid funnits i den kristna kyrkans historia: människor som känner en kallelse att leva ett radikalt kristet liv i gemenskap med andra, likasinnade. Som inte nöjer sig med den söndagliga gudstjänsten, utan som längtan efter att i högre grad anpassa vardagslivet efter evangelierna.
I den katolska kyrkan har kloster- och kommunitetsliv alltid funnits, men den avhoppade augustinermunken Martin Luther såg på 1500-talet till att en gren av kristenheten - den protestantiska - fick klara sig utan kloster. Ingen kallelse är heligare än någon annan, predikade Luther, och menade att detta innebar att alla skulle leva sitt kristna liv på ungefär samma sätt med familj, arbete och gudstjänst på söndag.

Snart dök det emellertid även bland protestanterna upp grupper som menade att detta inte var nog. Grupper som ville lite mer. I slutet av 1600-talet skrev Philip Jakob Spener den pietistiska rörelsens programskrift där han argumenterade för upprättandet av collegia pietatis - små sällskap som möttes i hemmen för gemensam uppbyggelse. Med 1600-talets pietism föddes den protestantiska väckelsekristendomen, och i denna rörelse kom den här typen av gemenskaper att bli ett avgörande och återkommande inslag. 1800-talets väckelsefromma, de så kallade "läsarna", möttes i konventiklar, herrnhutarna arrangerade kretsmöten och metodisterna höll klassmöten. När väckelserörelserna så småningom blev till samfund fungerade de frikyrkliga församlingarna på liknande sätt: intima gemenskaper där man hade ambitionen att hjälpa varandra att gestalta evangeliet i vardagen.

Upphovsmannen Spener menade att dessa gemenskaper inte bara skulle ägna sig åt bibelläsning och undervisning, utan att man också borde engagera sig i varandras moraliska liv. Här finns rötterna till den frikyrkliga praktik som gått under namnet "församlingstukt". Denna hade sitt ursprung i tanken att kristna bör gå tillsammans på vägen, och ömsesidigt hjälpa och stötta varandra. I frikyrkan kom så småningom församlingstukten att handla mer om "församlingens renhet" än den enskildes väl, som Owe Kennerberg visat i sin avhandling Innanför eller utanför. Församlingstukten miste därmed sin själavårdande karaktär och kom mer att handla om straff än vägledning.
Från konventikel till friförsamling har väckelsens gemenskaper haft stora likheter med klostren i de historiska kyrkorna. Därför är det inte förvånande att den första vågen av frikyrkligt kommunitetsliv kom på 1970-talet - just det årtionde då församlingstukten slutligen tynat bort i samtliga frikyrkliga samfund.Ambition här är nu inte att idealisera ett på många sätt bristfälligt frikyrkligt förflutet - syndakatalogens och församlingstuktens tid - utan det jag vill peka på är att frikyrkan under andra hälften av 1900-talet rent sociologiskt går från att vara en tät gemenskap till att bli en sammanslutning av individer. Naturligtvis finns många undantag, men den sammantagna tendensen är att den frikyrkliga församlingen förlorar många av sina klosterliknande drag. Gemenskapen begränsas till söndagsgudstjänsten och den inbördes hjälpen till organiserad barnpassning under nämnda timme, om man ska hårdra.
När detta sker uppstår ett vakuum. De kristna som känt en dragning till ett kristet liv som även innefattar konkret stöttning och gemenskap i vardagen har svårare att få uttryck för detta. Men i den våg av kristna stadskommuniteter som vi sett de senaste åren praktiseras just denna livsform. Dessa kommuniteter kan därför ses som ett försök att ersätta de klosterliknande egenskaper som frikyrkan en gång har haft men förlorat. De ska förstås som uttryck för samma kallelse till radikal hängivenhet som funnits hos Antonios, Franciskus, Spener, John Wesley och Lewi Pethrus.
Samtidigt som dagens kommunitetsrörelse kan sägas representera detta universella kristna uttryck, så har den särskilda karaktärsdrag - bland annat drag skiljer den från 1970-talets frikyrkliga kommunitetsvåg. Jag skulle vilja lyfta fram tre sådana särdrag.
För det första bottnar dagens frikyrkliga kommunitetsliv i en medveten teologisk vision. Man motiverar inte sitt liv tillsammans med att det är roligt eller praktiskt för tillfället. I stället utgår man inom många kommuniteter från att denna livsstil är bra eller till och med nödvändig för att leva ett kristet liv. Människan ska inte vara ensam, utan tillsammans med andra.
Det andra som jag skulle vilja lyfta fram är den frikyrkliga kommunitetsrörelsens historiska och ekumeniska medvetenhet. Man är väl medveten om att man inte är först på plan när det gäller detta levnadssätt, och man är nyfiken på och villig att lära av de historiska klosterrörelserna i både historia och nutid. Här skiljer man sig från 1970-talets kommunitetsvåg där denna bredare historiska och ekumeniska anknytning i regel saknades.
Ett tredje särdrag är det samhällskritiska inslaget och viljan att söka alternativa sätt att leva. Ett bärande inslag i kommunitetstanken är avfärdandet av individualismen: tanken på att en människa klarar sig bäst själv. Dessutom finns ofta i dessa sammanhang en frustration över den västerländska kapitalistiska kultur som vi alla lever i. Man söker sätt att distansera sig från en kultur präglad av materialism och konsumism, och som dessutom ägnar sig åt såväl ekonomisk imperialism som ett överutnyttjande av jordens resurser. I kommuniteterna finns ofta en ambition att, genom ömsesidig stöttning och arbete, medvetandegöra och försöka bryta upp från sådana strukturer.
Delvis mot denna bakgrund kan man förstå var dessa nya kommuniteter rent geografiskt lokaliseras. De urbana kommuniterna sätts ofta upp i lågstatusområden. I områden präglade av segregation och hög arbetslöshet. En aspekt av detta är viljan att vara tillsammans med de som världen håller för fattiga. Men samtidigt speglar detta mönster det rörelsens amerikanske förgrundsgestalt Shane Claiborne talar om: att flytta till de övergivna delarna av imperiet.
Tankefiguren
hämtar inspiration från den unga kyrkans förhållandet till det Romerska imperiet. Precis som Caesars och kejsar Augustus rike anses den västerländska kulturen utöva en närapå tvingande makt över den enskilde. Inte auktoritativt, utan en makt över sinnena. Det samhällskritiska inslaget och dragningen till "imperiets utkanter" förebådar en trend som ännu bara kan anas, men som troligen kommer att bli tydligare i kommunitetsrörelsen framöver. Det är rörelsen från urbana till lantliga kommuniteter. Genom att leva på landet kan en kommunitet tydligare avgränsa sig från de destruktiva krafter som präglar det västerländska samhället, och som också fräter sönder det kristna livet: stress, konsumtionshets och materialism.

Den frikyrkliga kommunitetsrörelsen är spirande men svag, och studerar man detta levnadssätt närmare ser man att det går på tvärs med etablerade värderingar i så väl samhället som i den egna frikyrkliga spiritualiteten. I båda dessa sammanhang premieras resultat, och gärna snabba sådana. Men kommunitetslivet är ingen väckelsekampanj som lovar en omedelbar och omstörtande förändring av ett samhälle eller ens en människas liv. I stället handlar det om att långsamt formas genom att vara del av en gemenskap och delta i goda praktiker. Den förändringen som utlovas går långsamt, nästan omärkligt, och processen är tålamodsprövande. I en förlängning innebär detta prövningar för gemenskapen själv.

Den som söker sig till en kommunitet med förhoppningen om att finna den ideala gemenskapen, en gemenskap utan brister, kommer att bli grundligt besviken. Detta är en utmaning, inte minst för människor präglade av såväl den frikyrkliga idealismen som den moderna perfektionismen. Den avgörande frågan för rörelsens framtid är om man klarar av att bryta upp och lämna allt för något mindre än himmelriket på jorden?
Annons
Skogsbränderna
Annons