Ulrika Nätterdal i dokumentär om att nekas bli prästkandidat

Göteborg. I SVT-dokumentären ”Vid sidan av vägen” visar artisten Ulrika Nätterdal att adhd kan tacklas med humor och musik.
Men filmen ställer också frågor om tron och kyrkan. Varför fick inte hon bli präst?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Adhd. Det är en bokstavskombination som kan användas för att förminska människor, placera dem i fack och skuffa undan dem.

Men Ulrika Nätterdal ser det inte så. När hon fick diagnosen i 40-årsåldern tog hon inte emot den som en förbannelse utan som en välsignelse.

– Det var som att få ett rum möblerat som tidigare varit kaotiskt. Plötsligt var det någon som ställde i ordning möblerna. Jag förstod varför jag känt mig dum i huvet i skolan när det gick så långsamt med matten, varför det i dag kan vara så svårt för mig att få vardagen att fungera, säger hon.

Ulrika Nätterdal är låtskrivare och artist. Hon har en lång erfarenhet av att sjunga och uppträda, bland annat tillsammans med Galenskaparna. Har man någon gång sett och hört henne så minns man det, hon har en säregen förmåga att nå in i hjärtat. Det finns en ärlighet både i hennes humor och i musiken som är sällsynt.

På det franska kaféet i Haga i Göteborg sitter Ulrika bredvid dokumentärfilmaren Kristina Meiton och fikar. Hon är en erfaren dokumentärfilmare som också varit Guldbaggenominerad.

De bor båda i Sjövik utanför stan och det var genom en kontakt för två år sedan som filmidén föddes. De råkades precis efter det att Ulrika fått beskedet av biskop Åke Bonnier att hon inte skulle antas som prästkandidat i Skara stift. Ulrika var djupt besviken, och Kristina tyckte att kyrkans beslut var obegripligt.

– Jag undrade hur en så klok och omtyckt person som Ulrika kunde få nej, hur är det möjligt? Jag som inte själv är troende blev nyfiken på att komma in i kyrkans värld och förstå mer av den, säger Kristina.

Ulrika var inte svårövertalad när Kristina kom med filmförslaget.

– Jag tyckte det lät kul, jag blev jätteglad. Jag har aldrig varit med om något liknande, men Kristina har fått mig att slappna av. Vi har blivit vänner genom filmen, säger hon.

I filmen får tittaren följa Ulrika som sångare, men också som förälder. Och hon berättar öppet om hur det är att leva med adhd.

Kristina beskriver det som att det fanns ett förtroende mellan dem under inspelningen som öppnade för ärligheten.

– Vi blev vänner. Och jag lovade Ulrika att om det var nåt som kändes fel så fick hon säga ifrån under klippningen. Det tror jag haft betydelse för att skapa trygghet, säger hon.

Berättelsens centrum är Ulrikas prästkall. Hon upplever fortfarande att det är meningen att hon ska bli präst, och hon ser nejet som ett tecken på ett fyrkantigt tänkande. I filmen säger hon i ett framträdande att Åke Bonnier tillhör samma förläggarfamilj som inte trodde att Astrid Lindgren hade en framtid som författare. Och det var ju en felbedömning.

Men i Ulrikas skämtande finns ingen elakhet.

– Jag är absolut inte bitter. Jag är emot bitterhet, om man tycker synd om sig själv för länge så blir det bitterhet, säger hon.

I en central scen möter Ulrika biskop Åke Bonnier för ännu ett samtal. Det är första gången de ses efter det att hon blivit avvisad.Då motiverade han beslutet med att hon var en för känslig person för att fungera i prästtjänsten. Under träffen blir det tydligt att han inte ändrat sig.

– Det blev ändå ett fint samtal. Jag fick upprättelse. Det var skönt att få säga till honom att jag inte tyckte att hans motivering stämde, säger hon.

Ulrika tror fortfarande att hon hade haft en viktig uppgift som präst i Svenska kyrkan.

– Jag hade bidragit med att berätta om Guds kärlek på ett enkelt och tydligt sätt, att det är något som gäller alla. Jag längtar efter att vara en präst på trottoaren utanför kyrkan, som visar att här får man komma in, säger hon.

Hon möter många som hon tycker missförstår kristen tro.

– Att vara troende handlar inte om att fungera på visst sätt, utan det är en relation med Gud och Jesus. Jag märker att många tror att det är något svårt att leva i, att man inte känner sig tillräckligt bra. Att många tänker så gör mig ledsen, säger Ulrika.

Kristina håller med om att det är lätt att känna sig som en främling i kyrkan.

– Men du får mig att förstå, du berättar om Jesus som att han är som en kompis som alltid är med. Du har en förmåga att göra saker enkelt, säger hon.

Ulrika arbetar i dag deltid i en församling i Svenska kyrkan, och så brukar hon predika i hemförsamlingen Lutherska missionskyrkan i Göteborg.

– Jag har känt mig annorlunda även i kyrkan. Men Jesus måste känt sig annorlunda också, det är många som känner ett utanförskap. Och jag trivs jättebra i Lutherska, och i Stora Lundby församling, säger hon.

I kaféet samlas nu fler och fler högljudda studenter och vid bordet intill sitter ett ungt par med relationsproblem. Ulrika skrattar, det är knappast en idealisk plats för en intervju om man har lätt för att bli distraherad. Men hon har valt kaféet själv, och det är inte så att hon låter begränsa sitt liv.

Hon har många planer för framtiden. Bland annat har hon skapat föreställningar både om tro och om adhd som hon framför i kyrkor och i andra sammanhang. Kanske försöker hon också att bli antagen som prästkandidat igen om några år.

– Jag har tänkt en del på det min bästa kompis sa till mig, att det borde vara ett större handikapp som präst att vara okänslig än att vara känslig.

Fakta:

”Vid sidan av vägen”

Dokumentären ”Vid sidan av vägen” kommer att visas på Sveriges television den 1 juni.

Bakom filmen står Kristina Meiton, som vunnit flera priser för sina verk och som nominerats till en Guldbagge för dokumentären ”Bagaren”.

Filmens huvudperson Ulrika Nätterdal är vissångare och ståuppare, som ofta uppträder i olika kyrkor.

Annons
Annons
#MeToo
Annons
Annons