Läs hela Alexander Radlers brev här

Dagens konversation med Aleksander Radler har ägt rum via mejl. En del av denna konversation är ett längre uttalande som den före detta kyrkoherden gjort exklusivt för Dagen. Artiklarna Dagen publicerat om den spionanklagade prästen finns även citat med från själva mejlväxlingen. Dagen publicerar nu Aleksander Radlers uttalande i sin helhet.

Nyheter

"Jag ångrar mig djupt och ber förbehållslöst om förlåt

Mot bakgrund av att det under den senaste tiden skrivits mycket om mig i medier om mina kontakter med den dåvarande underrättelsetjänsten i DDR – Stasi, vill jag ge min syn på vad jag varit med om under mitt liv och de handlingar jag beskylls för att ha begått. Det material som finns om mig i de tyska arkiven är omfattande och troligtvis har ingen människa satt sig in i det på ett fullgott sätt.

Till dess att jag själv eller någon annan gjort det har jag bara mitt eget minne att tillgå och de översiktliga beskrivningar av arkiven som nu framställts om mitt liv som hjälper mitt minne.

Sanningen är att jag definitivt begått handlingar som är förkastliga och som jag måste söka förlåtelse för. Sanningen är förmodligen också att jag troligtvis inte är skyldig till precis allt som jag nu anklagats för.

Men de felaktiga anklagelserna är mindre viktiga än några av dem som jag vet är korrekta. Genom information som bl.a. jag lämnat vidare om studenter i dåvarande DDR har samma människor fängslats och farit illa i slutet av 1960-talet. Inget plågar mitt samvete som det. Jag inser att förlåtelse är alltför mycket att be om. Men ett första steg mot försoning är att jag erkänner min roll.

När jag sedermera flyttade till Sverige i slutet av 1960-talet fortsatte jag att vara informatör och skickade vad som bäst kan beskrivas som skvaller om personer i svenska kyrkans ledning. Innanför varje resa till DDR satt jag tillsammans med mina förtrogna och själasörjare för att planera möten och samtalen nere i Östtyskland. Jag vill tacka dem för sitt stöd. Även om den verksamheten inte skadat någon påtagligt uppträdde jag felaktigt mot dessa personer och måste söka förlåtelse även för det.

Slutligen har jag efter att detta upphörde på 1980-talet intill alldeles nyligen förnekat att jag skulle ha begått några fel. Det har jag gjort också för mina närmaste vänner, min fru, mina vuxna barn och min förra fru. Även om jag troligtvis också delvis ljög för mig själv måste jag söka även deras förlåtelse.

Mina felaktiga handlingar kan bara bedömas som sådana och för det ber jag förutsättningslöst om förlåtelse. Men möjligen kan min brokiga bakgrund och den blodiga 1900-talshistorien åtminstone tjäna som förklaring till det som skett och ge ett sammanhang.

Jag föddes nära slutet av andra världskriget i maj 1944 och växte upp som österrikare i dåvarande DDR. Min mor förföljdes av nazisterna och förvarades under en tid i koncentrationslägret Teresienstadt. […] Hon var övertygad socialist. Hon slutade aldrig att vara socialist och bodde med mig som barn frivilligt i DDR trots att hon var österrikisk medborgare.

Hon och hennes umgängeskrets var, med Hitlertyskland i färskt minne, övertygade om det rättfärdiga i socialismen. Även om jag aldrig omfattade deras ideologi så föddes jag in i den och de flesta vuxna människor omkring mig var beredda att kämpa hårt för att DDR-projektet skulle lyckas. Många av dessa idealistiska personer såg inga betänkligheter med att t.ex. hindra människor från att fly till väst. 

Som ung teologistudent blev jag indragen i oetisk informationsgivning av den då kanske viktigaste teologen i DDR Hans Georg Fritzsche. Och för den som begår misstaget att på ett eller annat sätt en gång ställa upp blir det problematiskt att dra sig ur.

Inte desto mindre är det vad jag borde ha gjort. Jag borde ha lyssnat till min inre moraliska kompass och brutit med de destruktiva krafterna, även om det sociala och akademiska priset hade varit högt.

Istället lät jag samarbetet fortsätta fram till 1980-talet även om den information om biskopar m.m. som jag lämnade från Sverige till professor Fritzsche måste ha varit av ringa värde för makthavare i DDR. Någon elitspion var jag knappast även om jag på inget sätt vill förringa det svek jag visat många genom att föra vidare samtal med intet ont anande till DDR.

De senaste 17 åren har jag verkat som kyrkoherde i Burträsk. Minnena av händelserna från 1960-1980 talen har hela tiden plågat mig och som kristen ledare är det lätt att se att jag för längesen borde ha erkänt min roll och min skuld. Men det Guds ord som jag förmedlat till mina medmänniskor har varit sant och rent även om jag har burit på mina mörka hemligheter. Också min kärlek till Burträsk, till församlingen och människorna var alltid äkta och djup.

Jag har under åren fått möjlighet att skriva flera böcker om teologi och de används tidvis på teologiinstitutioner runt om i landet. Min tillvaro har i det närmaste kunnat beskrivas som en dubbelnatur – å ena sidan mitt arbete för Gud och de mörka minnena som ju är oförenliga med det kristna budskapet å den andra sidan. Och så kan ingen människa leva egentligen.

I förtroende har jag genom åren bekänt mina fel för själavårdare.  Även om det ligger långt tillbaka i tiden inser jag att jag brustit som medmänniska och väljer därför att avsäga mig mitt prästämbete.

Den livskris jag nu går igenom är dock inte enbart av ondo. Den här processen har tvingat mig att gå till botten med mitt liv, erkänna de fel jag gjort för min omgivning och slutligen be om förlåtelse. Jag kan bara beklaga att det tog så lång tid.

Aleksander Radler"

Annons
Annons
Annons
Annons