Läsarkrönika: Vad händer inom oss när vi säger, nej, kom inte hit?

En liten flicka klamrar sig fast vid sin starka pappa som just då inte är stark, som gråter och bokstavligen faller ihop. Många människor är på flykt över mörka hotande vatten i vetskap om att de knappt någonstans är välkomna och att de kanske inte ens överlever resan. Att någon överhuvudtaget är beredd att riskera sitt liv insvepta i ett tunt och bräckligt hopp om ett drägligare liv, vittnar ändå om det de flyr ifrån. Kanske är valet att "bara" riskera att dö lättare att ta än att leva på en plats där du garanterat dör.

Glädjen som kommer för de som överlever resan grumlas nog tyvärr av den iskyla de bemöts av. Inte alla kanske men de flesta blir nog medvetna om den förr eller senare. Människor på flykt kommer till länder där invånarna inte direkt hotas av krig, övergrepp, död och massakrer. Men den själsliga döden gror i välfärden. Kylan äter sig in i tanke och själ. Kärleken bleknar jämte hatet.

Jag önskar så att jag ägde mitt land, att jag kunde stå och välkomna människorna vid strandkanten som jag gör med vänner som kommer till mitt hem. Bjuda på värme, mat och omsorg. Här flyr vi inte från vårt land rent fysiskt, vi flyr oss själva, flyr tomheten inom oss som kommer när kärleken försvinner.

Vi flyr genom att hata. Genom att blunda för misär och mänskliga behov. Vi håller så hårt i bilden av vår välfärd, håller den så högt, allt för att den inte skall befläckas av det ofullkomliga, av de som inte håller måttet, enligt oss. Att livnära sig på hat och rädsla.

Att inte öppna sin famn, att inte låta kärleken blöda och styra våra val kan bara sluta på ett sätt. Vi tappar människan i oss, vi blir hjärtlösa. Vi vandrar runt som levande döda, på gator utav guld.