Avför dödshjälpen från dagordningen

Politiker och profession har viktigare frågor att arbeta med.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Det finns ingen anledning att demonisera dem som arbetar för att Sverige bör införa aktiv dödshjälp, eller, som förespråkarna numera vill uttrycka saken, ”självvalt livsslut”. De drivs inte av onda avsikter utan av omsorg om medmänniskorna. De vill minimera lidandet när allt hopp om bot är ute och maximera självbestämmandet även i livets slutskede. Det är ambitioner som passar väl in i tidsandan, när lidande inte ses som en nödvändig om än obehaglig del av livet och när individens valfrihet är ett slagord som inte får ifrågasättas.

Argumenten för dödshjälp är inte sällan av känslomässig karaktär.

Gripande och upprörande skildringar av människor som tvingats utstå svåra fysiska och psykiska lidanden under sin sista tid på jorden används som belägg för att den nuvarande ordningen inte är vare sig människovärdig eller -vänlig. Ytligt sett relevanta jämförelser görs med hur ett älskat husdjur med obotlig sjukdom får somna in lugnt och stilla genom veterinärens försorg.

Det är resonemang som är svåra att värja sig emot och att bemöta. Det är ju knappast så att varje skildring av hur sjukvården inte klarat att lindra smärtorna hos en döende patient får sin motsvarighet i en lika känsloladdad berättelse om hur palliativ vård fungerar då den är som bäst, när den som går mot det oundvikliga slutet på jordelivet får den medicinska hjälp och det emotionella stöd som behövs för att leva ett värdigt, till och med gott, liv till det sista andetaget.

Sådana berättelser behövs för balansens skull. Och de måste kompletteras med sakliga argument om de praktiska riskerna med och de principiella invändningarna mot dödshjälp i vilken form den än uppträder.

Oregonmodellen lanseras nu på bred front av dödshjälpsförespråkarna. Som framgår av dagens Dokument tar man i motsats till tidigare avstånd från de metoder som används i Holland och Belgien. Och det är också denna modell som står i centrum vid det seminarium som Statens medicinsk-etiska råd arrangerar nästa vecka.

Vid ett snabbt betraktande kan Oregonmodellen förefalla som en elegant och smakfull lösning.

Det är patienten själv som bestämmer exakt när det är dags att avsluta livet och som själv genomför den avgörande handlingen genom att svälja det dödspiller som doktorn skrivit ut och som ger ett behagligt insomnande.

Men riskerna är stora. Bara det faktum att ett dödsbringande piller förvaras i hemmet i månader borde förskräcka varje säkerhetsmedveten människa. Och eftersom ingen kontroll görs av omständigheterna kring dödsfallet måste frågetecken resas för om tillfället verkligen alltid är självvalt eller om det snarare är beroende av närståendes svårigheter att hantera den plågsamma situation det innebär att vistas i dödens närhet vecka ut och vecka in. För att bara nämna två av de argument som brukar viftas bort av dem som tror sig ha funnit den ultimata lösningen på problemet.

Ändå är det de principiella invändningarna som väger tyngst.

Lidande är inget att eftersträva – men en oundviklig del av det mänskliga livet. En tillvaro utan tårar och smärta existerar bara ”ovan där”, inte här på jorden.

Möjligheterna att lindra de smärtor som ibland, men långtifrån alltid, är förknippade med döendet är numera så goda att undantagen kan ses som olyckliga misslyckanden, inte som huvudregel. De bör betraktas på samma sätt som om antibiotikan inte hjälper mot infektionen eller benbrottet läker fel trots ortopedens ansträngningar.

Och valfriheten har sina bestämda gränser. Mycket kan vi bestämma själva, men inte allt. Det bör var och en kunna inse, oberoende av livsåskådning. Som kristen är det en självklarhet att argumentera att tidpunkten för jordelivets slut inte kan bestämmas av någon annan än den Gud som ”vävde mig i moderlivet” (Ps 139:13). Varken patienten eller läkarna har till uppgift att leka Gud och ta på sig makten över liv och död, inte heller när det gäller att till varje pris förlänga livet.

För möjligheterna att avbryta en utsiktslös behandling eller att avstå från att sätta in drastiska åtgärder som bedöms fruktlösa finns tydliga regler som också föreskriver att patientens uppfattning ska inhämtas och få stor tyngd. Att detta inte alltid sker, vilket framgick av en granskning som Dagens medicin publicerade i veckan, är en fråga av stor vikt. Detsamma gäller diskussionen om hur den palliativa vården ska byggas ut och göras tillgänglig på lika villkor över hela landet.

Vill våra politiker göra en insats för mänskligheten och underlätta det oundvikliga slutet på jordevandringen för så många som möjligt saknas inte problem att gripa sig an. Frågan om att införa dödshjälp i vilken form det vara månde i Sverige kan däremot läggas på hyllan, en gång för alla.

Läs fler artiklar om dödshjälp och vård i livets slut

Alla tidigare artiklar
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Annons
Annons