Bra med enighet om spelreglerna

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

”Om man skulle hantera andra sorters pengar på det sättet och visste att huvuddelen av de pengar människor satsar gav förluster, då skulle vi inte tillåta en sådan verksamhet.” Dåvarande finansminister Anders Borgs (M) ord i riksdagsdebatten för ett decennium sedan sätter fingret på den ömma punkt som spelandet innebär. Sedan dess har de internationella aktörernas inflytande på den svenska spelmarknaden vuxit lavinartat.

Att regeringen och alliansen nu enats i ännu en blocköverskridande överenskommelse, denna gång om spelmarknaden, är ett stort steg framåt.

Åtskilliga detaljer återstår att mejsla ut men förhoppningsvis blir resultatet en lagstiftning som får bukt med de värsta avigsidorna av spelandet. Högst upp på den listan står risken för var och en som ger sig in på att satsa pengar att fastna i ett spelberoende med stora ekonomiska och sociala konsekvenser, inte bara för den person det gäller utan också för hans eller hennes närmaste.

Visst är det stor skillnad att en gång om året ta några lotter på församlingens missionsbasar jämfört med att snurra på digitala rouletthjul eller under pågående fotbollsmatch satsa sina slantar på vilket lag som gör nästa mål. Mellan dessa ytterligheter ligger ett oräkneligt antal varianter, där chanserna att vinna och riskerna att förlora varierar och där vissa former, de som lovar snabb utdelning och därmed triggat ett impulsivt beteende, från beroendesynpunkt är betydligt farligare än andra.

Men varför inte göra som Anders Borg i grunden föreslog - förbjuda allt spel om pengar? Det är knappast en framkomlig väg.

För det första skulle det inte fungera bara på grund av det enkla faktumet att det alltid finns personer som vill tjäna pengar även om de överskrider lagens gränser och andra som fortsätter att hoppas på storvinsten som ändrar livet.

För det andra har intäkterna från spelandet kommit att få en mycket stor betydelse inte bara för statens kassakista utan för stora delar av den ideella sektorn. Dit hör självfallet idrottsrörelsen men också alla de samhällsnyttiga verksamheter vars budgetar i stor utsträckning finansieras av exempelvis Postkodlotteriets överskott. Man kan beklaga att det har blivit så att det krävs att tillräckligt många personer förlorar tillräckligt mycket pengar för att hjulen ska snurra. Men så är det och den utvecklingen är svår att vända.

Att den kommande lagstiftningen syftar till att tvinga in utländska aktörer i ett motsvarande regelverk som de svenska förefaller i högsta grad rimligt.

Detsamma gäller tanken att alla spelare tvingas registrera sig för att det ska bli lättare att identifiera dem som är på väg in i ett riskbruk. Ingen av åtgärderna löser alla problem men de är lovvärda ansatser som det är bra att en bred politisk enighet har nåtts om. Men en sak är säker - ingen lagstiftning i världen kan väga lika tungt som att ta ett personligt ansvar för det egna spelandet och avstå helt eller åtminstone se till att man hejdar sig i tid innan livet har gått i kras.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons