Elisabeth Sandlund: Byt åldersnoja mot åldersrealism

Pensionsreformen kräver attitydförändring.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Är glaset halvtomt eller halvfullt? Det är den klassiska fråga som kan tillämpas på allt mellan himmel och jord för att skilja pessimister från optimister. Och den kan användas även för reaktionerna på den pensionsöverenskommelse som presenterades i förra veckan.

Pessimisterna pekar exempelvis på att den som bespetsat sig på att gå i pension tidigt kan känna sig blåst på den möjligheten.

Orsaken är att lägsta ålder för uttag av allmän pension höjs i omgångar från den som gäller i dag, 61 år, till 64 år 2026. Pessimisterna varnar också för att förbättringarna för de sämst ställda pensionärerna visserligen är ett steg i rätt riktning men alltför litet för att säkerställa att de får en dräglig tillvaro livet ut.

Optimisterna, å sin sida, gläds bland annat åt att möjligheterna öppnas att stanna kvar på arbetsmarknaden upp till 69 års ålder. Det kommer, menar de, inte bara att vara positivt för de individer som vill skjuta upp en tillvaro i gungstolen eller på parkbänken utan också för hela samhället. Ju fler som fortsätter att lönearbeta högt upp i åldrarna, desto mindre påfrestningar på pensionssystemet och därmed mer pengar på sikt till alla.

Frågan är om det är bra eller dåligt för arbetsgivarna med en lagstadgad möjlighet att fortsätta att jobba fyra år efter 65, den ålder som utan saklig grund fortfarande ses som den naturliga pensionsåldern. Svenskt Näringsliv, som organiserar de privata företagen, ogillar förslaget och hävdar att det kopplat med dagens regler om anställningsskydd kommer att leda till att färre äldre får jobb eftersom arbetsgivaren vet att man kan bli tvungen att dras med personen i fråga ända tills han eller hon fyller 69.

Det är att definiera glaset som halvtomt. men man kan också välja den optimistiska linjen:

När allt fler människor fortsätter att arbeta högre upp i åldrarna borde det rimligen löna sig att ge också den som har fyllt 50, 55 eller, o hemska tanke, 60 år en chans att byta jobb eller komma tillbaka in på arbetsmarknaden. Chansen ökar ju att de kommer att finnas kvar på jobbet under lång tid framåt.

Det är hög tid att arbetsgivare förstår att upparbetad kompetens är ovärderliga tillgångar för vilken verksamhet som helst, vare sig den finns i offentlig eller privat sektor. De bidrag som personer som funnits med i yrkeslivet under lång tid har möjlighet att ge, bland annat genom att fungera som mentorer, kan inte beordras fram hos dem som är ett par eller många decennier yngre. Det tar tid att skaffa sig erfarenhet.

Ska pensionsreformen få positiva effekter krävs en attitydförändring hos arbetsgivarna så att åldersnojan får ge vika för åldersrealism.

Och det fordras också ett medvetet tänk när det gäller arbetsmiljö så att fler människor orkar arbeta längre. Att rätta till fysiska utmaningar kan vara nog så kostsamt och besvärligt. Ännu svårare är att se till att de psykosociala förhållandena blir mer än bara uthärdliga. Medvetna ansträngningar på det området gynnar alla, oavsett ålder.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons