Elisabeth Sandlund: Ta frågan om tredje kön på största allvar

Obegripligt hur flertalet av partierna i Sveriges riksdag kan svälja detta resonemang..

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han dem. Som man och kvinna skapade han dem”. Orden i Första Mosebok har genom historien knappast varit kontroversiella för någon, inte heller för den som inte ser sig som kristen. Kalla det sunda förnuftet eller naturens ordning – det har inte ens behövt diskuteras att mänskligheten består av två kön med stora likheter men också med helt avgörande skillnader, som gör att de kompletterar varandra så att människosläktet kan leva vidare.

I ett samhälle och en tid där naturvetenskap och rationella förklaringar hyllas är det obegripligt att det är möjligt att vifta bort väl belagda och sedan länge fastslagna biologiska fakta och i stället hylla luddiga, metafysiska resonemang. Men det är just vad som har skett när påståendena fått genomslag om att kön inte är något annat än en social konstruktion. Det vill säga att varje person fritt i varje stund kan välja vilken, om ens någon, könstillhörighet som han eller hon själv önskar.

Och det är ännu mer obegripligt hur flertalet av partierna i Sveriges riksdag kan svälja detta resonemang och ställa sig positiva till lagändringar som gör det möjligt att själv definiera sig som tillhörig ett tredje kön.

För att kunna förstå diskussionen måste vi börja med att tala om vad den inte handlar om.

För det första: I Sverige föds det enligt medicinsk expertis cirka tio barn per år där det inte enkelt går att fastställa vilket kön barnet har. Det handlar om missbildningar som uppstått under graviditeten. Dessa barn tas omedelbart om hand av experter som efter grundlig analys fastställer vilket kön som ligger närmast till hands för just denna individ. Behandlingar sätts in för att rätta till det som gått snett så att barnet blir och upplever sig vara antingen pojke eller flicka. Att dessa personer och deras familjer behöver allt stöd samhället har möjlighet att ge är en självklarhet, liksom att de knappast är hjälpta av att få höra att de i själva verket är varken det ena eller andra utan tillhör ett tredje kön.

För det andra: Debatten handlar inte heller om de personer som till det yttre är män eller kvinnor men som starkt upplever att de fötts i fel kropp. Tidigare talade man om att de gavs möjlighet att byta kön, numera heter det ”könskorrigering”. Inte heller dessa människor vill hamna i ett könslöst limbo utan bli bekräftade som de män eller kvinnor de ”egentligen” är. Att könskorrigeringen inte alltid, eller kanske inte ens oftast, löser deras problem och gör dem lyckliga är en annan – också oroväckande – fråga.

För det tredje: Det är inte homosexualitet vi talar om. En homosexuell man eller kvinna är definitionsmässigt inte könlös utan en individ som attraheras av personer av samma kön.

För det fjärde: Det är inte ens ordet ”hen” det gäller. ”Hen” skulle kunna fungera utmärkt som ersättning för klumpiga formuleringar av typen ”personen i fråga” och ”vederbörande” när man vill markera att könet i just detta sammanhang inte spelar någon roll. Eftersom ordet har blivit kidnappat av dem som hävdar att det står för personer utan så kallad binär könstillhörighet är det tyvärr svårt att bruka.

För det femte: Debatten rör inte könsroller. De kan förvisso delvis ha en biologisk grund men utgör just ”sociala konstruktioner”, överbyggnader som gjort att pojkar och flickor, män och kvinnor, förnekats rätten att nå sin fulla potential exempelvis när det gäller yrkesval.

Läs också: Elisabeth Sandlund markerade mot tredje kön i Aktuellt
 

Nej, diskussionen handlar om huruvida samhället ska tillgodose önskemålen hos dem som förnekar biologiska fakta och faktiskt på allvar tror att det finns människor utan bestämt kön eller med varierande könstillhörighet och att detta är något som varje individ själv har rätt att bestämma. ”I dag känner jag mig som man och vill bli kallad ’han’ och ’Elis’. I morgon tror jag att jag mer lutar åt att vara kvinna så använd ’hon’ och ’Elisabeth’. På torsdag föredrar jag nog ’hen’.”

Det låter som ett skämt men det är allvar. Och det som är riktigt oroväckande är att ungdomar, i den ålder när hormonerna rusar genom kroppen, det mesta i livet gungar och man söker sin plats i tillvaron, luras att tro att det är här skon klämmer – att man av omvärlden blir uppfattad och behandlad enligt sitt biologiska kön, som en flicka eller en pojke.

Den här diskussionen förs i klassrum och på skolgårdar, i sociala medier och var helst ungdomar möts. Vuxenvärlden har ett stort ansvar. Majoriteten av politikerna verkar inte vara beredda att ta det. Hur agerar vi i våra kristna sammanhang? Ett är säkert, om debatten om homosexualitet har varit uppslitande är det inget emot vad frågan om ett tredje kön kan komma att bli.

Vill du kommentera ämnet på Facebook? Gör det här!

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons