En väckelse för medmänskligheten

Vi sonar våra egna synder genom att försöka hela något som vi bidragit till att förstöra.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Den senaste veckan har vi upplevt att en fantastisk våg av medmänsklighet har gått genom vårt samhälle. Det kan liknas vid en väckelse: vi har drabbats av bilder och berättelser som förmedlar vidden av den tragedi som flyktingkatastrofen innebär. Den sorg, frustration och handlingskraft som detta har väckt är tecken på vår humanism och förmåga till empati.

Men alla som upplevt väckelser vet att utmaningen handlar om långsiktighet. Om uppvaknandet förblir känslomässigt stannar det vid ett kort avbrott i en lång törnrosasömn. För att väckelsen ska bli början på en förändrad livsinriktning krävs att engagemanget rotas, både intellektuellt och i våra kroppar.

Det är den utmaning som ligger framför oss, som enskilda men också som kultur. För Europa innebär det ett vägval: vad är vårt centrum?

Långsiktigt engagemang måste för det första bottna i en förståelse av det som sker i vår omvärld. Det vi bevittnar är exceptionellt. Så väl påven som konfliktforskare har talat om det som ett tredje världskrig, även om Europa denna gång är förskonat. Precis som vid tidigare världskrig leder det till gigantiska folkomflyttningar.

Men även om Europa inte drabbas av striderna, är vi inte oskyldiga. Det vi ser i Mellanöstern är postkoloniala konflikter, som hämtar näring från århundraden av olycklig europeisk politik. En lång tids ekonomisk exploatering, inte minst av olja. Ritandet av en del mycket godtyckliga gränser vid första världskrigets slut. En söndra-och-härska-strategi där ett inslag har varit att stärka och militarisera minoriteter, som alawiterna i Syrien. Upprepade militära interventioner som destabiliserat regionen. Och i dag fortsatt ekonomiskt och militärt stöd till de stridande, om än indirekt.

Verklig omvändelse kräver insikt om våra tillkortakommanden.

När vi hjälper människor som flyr undan detta krig är det inte bara ett uttryck för osjälvisk medmänsklighet. Vi sonar våra egna synder genom att försöka hela något som vi bidragit till att förstöra.

Det andra som krävs för att väckelsen ska bli långsiktig är stabila handlingsmönster. Medmänskligheten måste bli en livsstil, inte bara ett uppflammande engagemang. Det handlar om att gå med i föreningar och åta sig uppdrag, inte bara vandra i tillfälliga manifestationer. Att skriva upp sig för autogiroöverföringar, inte bara bidra till enskilda insamlingar. Det räcker inte att gå från ord till handling en vecka, utan vi måste vara beredda att långsiktigt ändra våra prioriteringar.

Att engagera sig är inget offer. Alla som prövat är bekanta med den meningsfullhet som kommer av engagemanget för andra. Kanske frestas en del av oss av medelklassdrömmen om det perfekta livspusslet, utan störande inslag av nödlidande andra. Eller, för den delen, bilden av ett välstädat folkhem utan minsta oreda.

Men ett liv där vi sluter oss mot omvärlden för att skydda vår egen bubbla är inget gott liv. Vem drömmer om en gravsten med texten: ”Hen lyckades till slut att lägga livspusslet”?

Ett långsiktigt, folkligt engagemang behövs för att vi ska kunna göra det som krävs för att stoppa smuggeltrafiken på Medelhavet: öppna lagliga och säkra vägar till Europa. När det sker kommer fler asyl­sökande med skyddsrätt under Genèvekonvetionen att komma hit. På lång sikt innebär det att våra samhällen berikas, både kulturellt och ekonomiskt. Forskning visar detta, och med tanke på Europas åldrande befolkning är det till och med nödvändigt.

På kort sikt innebär det en utmaning för våra system – men ett samhälle är mer än dess system.

Integrationen är inte en fast kostnad, utan kan minskas dramatiskt genom ett aktivt civilsamhälle.

Här har kyrkorna en viktig uppgift. Men 1900-talets svenska välfärdsmodell har i hög grad ignorerat denna sektor av samhället, vilket innebär att det finns mycket liten erfarenhet av samverkan mellan stat och civilsamhälle. Detta behöver ändras.

Vi genomlever nu en folkväckelse för humanitet och medmänsklighet. Till sist verkar också en del politiker ha vaknat. Men det är allvarligt att Europas ledarskap varit reaktiva snarare än proaktiva i denna kris. Man har saknat både vilja och visioner. Men också deras uppvaknande och engagemang är nödvändigt för att detta ska bli starten på en verklig kursändring.

Ytterst är detta en fråga om Europas identitet. Handlar projekt Europa om en bekväm medelklasstillvaro för de redan frälsta? Eller är det centrala att skydda livets gåva, i synnerhet hos de minsta, hos dem som inte kan föra sin egen talan?

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Annons
Annons
HELGENS SAMFUNDSKONFERENSER
Annons
Annons