Förändrad attityd till livets gränser behövs

Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.

Psaltaren 139:16

Det ofödda barnet förbereds i sin mammas mage för ett liv på egen hand. Den gamla människan ligger på sitt yttersta, likt Abraham och andra bibliska gestalter mätt på år och redo att gå in i evigheten. Livets gränser dras inte av mänsklig hand utan av Gud själv. När vi manipulerar dem för att anpassa dem efter vad vi själva uppfattar som rätt och riktigt utmanar vi Honom och ifrågasätter Hans plan för livet.

Det är en kristen utgångspunkt för att reflektera kring två svåra frågor där behovet av en genomtänkt hållning är stort och växande. Å ena sidan handlar det om abort, att medvetet avsluta ett liv innan det på allvar har fått ta sin början. Å den andra om dödshjälp, att lika medvetet avsluta ett liv som inte längre anses värt att leva. Båda ämnena måste närmas med stor varsamhet och ödmjukhet i vetskap om att kategoriska uttalanden och tvärsäkra påståenden kan såra och skada. Bägge områdena kräver att etiska diskussioner och överväganden får fungera som en motkraft när den tekniska utvecklingen går fram med stormsteg.

För Dagen, liksom för stora delar av svenska folket, var det länge en självklarhet med ett tydligt motstånd mot fri abort. Att i vår tid tänka sig att klockan skulle kunna vridas tillbaka till det läge som rådde före riksdagens beslut 1974, när kravet på läkarintyg före abort avskaffades, är knappast realistiskt. Det hindrar inte att den principiella inställningen är densamma. För trafikdöd har en nollvision vunnit allmän acceptans trots att alla vet att den är omöjlig att uppnå hur säkra bilar och vägar som än konstrueras. På samma vis skulle allmänhet och politiker kunna arbeta för en nollvision för aborter.

I samma ögonblick som ett barn blir till finns tre individer att ta hänsyn till – den blivande modern, den blivande fadern och ett foster som redan från början har en egen identitet, som är sett av Gud och sammanvävt av Honom. Med start där tar synen på abort ett steg tillbaka från att vara en rättighet för kvinnan att bestämma över sin egen kropp till att bli en möjlighet som ibland måste utnyttjas, en sista utväg när alla andra är prövade.

Ett sådant förhållningssätt kräver först och främst en attitydförändring men också ett ändrat regelverk, exempelvis med obligatoriska rådgivningssamtal innan beslutet om abort fattas. Det skulle minska bruket av abort som ett slentrianmässigt tillgripet alternativ till avhållsamhet och preventivmedel. Därmed skulle det förskräckande höga antalet medvetet avbrutna graviditeter i Sverige, ett land där ingen brist råder vare sig på sexualundervisning eller på preventivmedel, kunna reduceras.

Här är uppförsbacken brant, även om tecken kan skönjas på att även förespråkare av fria aborter törs medge att de kan leda till psykiska och fysiska besvär för de kvinnor som trodde att de valde en lätt väg. Efter sex år vid regeringsmakten borde Kristdemokraterna våga angripa sin gamla hjärtefråga på nytt sätt genom att på allvar utreda hur det kan komma sig att Sverige ligger så högt i statistiken och vilka åtgärder som skulle kunna sättas in.

Mindre påfrestande är uppförsbacken när det gäller selektiva aborter. Att det är fel att välja bort foster av ett visst kön – vanligen flickor – håller de allra flesta med om. Och även när det gäller marschen in i utsorteringssamhället, där barn som skulle födas med handikapp aldrig får se dagens ljus, finns en oro för vart vi är på väg när allt fler defekter av allvarlig eller lindrig art kan upptäckas tidigt under graviditeten. Tanken att abort i en snar framtid skulle gå från att ha varit en möjlighet över att ha blivit en rättighet till att, för vissa blivande föräldrar, bli en plikt är skrämmande nog inte orealistisk.

Också de generösa abortgränserna, som riskerar att leda till abortturism från länder med striktare krav, får numera diskuteras, särskilt med utgångspunkten att definitionen av vem som är livsduglig har förändrats. Även här behövs ett initiativ från politikerna, just därför att frågan bedöms vara känslig.

Att förehålla sig till jordelivets bortre gräns är enklare. Dagens uppfattning är att aktiv dödshjälp även fortsättningsvis bör vara förbjuden i Sverige. Tillåts den öppnas en farlig väg för svårt sjuka människor, deras anhöriga och vårdpersonalen att frestas att leka Gud genom att avkorta ett liv som upplevs som meningslöst. På sikt kan det kanske räcka med att det anses alltför kostnadskrävande.

Å andra sidan finns det flera sätt att leka Gud. Att upprätthålla en utsiktslös och plågsam behandling av en döende person är också det en aktiv handling som överskrider människans befogenheter. Varje individ bör ha rätt till att sluta sin livsvandring på jorden med värdighet och så långt möjligt smärtfrihet. Ska den visionen kunna förverkligas krävs en kraftfull satsning på palliativ vård av god kvalitet över hela landet. Den som får hjälp att leva till sitt sista andetag har inget behov av och efterfrågar inte hjälp att dö.

För innehållet svarar Dagens ledarredaktion: 
Daniel Grahn, Elisabeth Sandlund och Hasse Boström