Frida Park: Moderaternas problem stavas inte AKB

Hälften av länsförbunden krävde den moderata ledarens avgång. Till slut blev trycket för stort. Moderaterna sysslar med ”självskadebeteende” sa Anna Kinberg Batra på presskonferensen där hon meddelade att hon avgår.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Den kris som seglat upp inom Moderaterna går längre tillbaka i tiden än så. Den moderata ideologin, liberalkonservatism, har uttytts olika beroende på vem som varit partiledare. Förre moderatledaren Reinfeldts öppna-hjärtan-politik var inte okontroversiell i de egna leden. Moderaterna, liksom Socialdemokraterna, har historiskt stått för kontrollerad och ordnad invandring.

Efter valet 2014 fick M dryga 23 procent och hade, tillsammans med Alliansen men inte utan Sverigedemokraterna som stödparti, kunnat regera landet vidare. Till mångas förvåning och bestörtning avgick Allianshjälten och den förre statsministern Reinfeldt där och då – på valkvällen.

Läs också: Anna Kinberg Batra avgår som partiledare


Även om Anna Kinberg Batra av många länge setts som framtidslöftet blev hennes inledning inte vidare tillrättalagd av hennes företrädare. Den uppförsbacke hon fick som startsträcka hade kunnat trötta ut den mest ihärdige, karismatiske och erfarne ledaren betänkligt. Moderaternas första kvinnliga partiledares version av liberalkonservatism har ännu inte framträtt ur skuggorna.

En av orsakerna till dagens uppkomna läge är således av pedagogiskt slag. Och, för att ge de personfixerade rätt, på så sätt har det med person att göra. Men inte bara.  

Läs mer: Moderaterna som krävde Anna Kinberg Batras avgång
 

Flyktingkrisen, SD:s raketresa i opinionen, Decemberöverenskommelsen och senare Kinberg Batras uppenbara ovilja att vilja ta regeringsfrågan vid hornen ställde till det. Moderaterna är på intet sätt ensamma om att ha haft svårigheter att förhålla sig till samtal, samarbete, samverkan och överenskommelse med eller stöd, indirekt eller direkt, av SD. Men som Alliansens största parti, och därmed det med statsministerkandidat, blev svårigheterna att tackla en svårtydd samtid särskilt tydliga.

Trycket från medlemmar att fälla regeringen har varit stort. Kinberg Batras otydligt utsträckta hand mot SD från i våras spädde på kritiken. De som fortfarande tror att Reinfeldts hjärtepolitik är rätt angreppssätt på flyktingsituationen och som känner stark motvilja mot SD:s ideologiska rötter reagerar med avsky på varje öppning från partiledningens sida att vilja regera med stöd från SD i någon form.

De som önskat tydligare besked, till exempel en öppning för stöd från SD liknande det sittande regeringen använt sig av från Vänsterpartiet, har inte heller varit nöjda.

Oförmågan, oviljan eller oberedskapen, allt eller inget av detta, att staka ut vägen framåt för ett möjligt maktövertagande blev Anna Kinberg Batras fall. Men det blev inte bara den moderata partiledarens fall. När ett av Sveriges största partier inför öppen ridå, ett år före valet, imploderar, finns det mycket som talar för att alliansprojektet så som vi känner det är dött.

Ska borgerligheten kunna ta över regeringsmakten i Sverige måste det ske under nya former. Och troligen innebär dagens besked att det kommer att dröja innan det kan bli verklighet.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
Annons
Annons