Handfallenhet gör småflickor till offer

Könsstympning kräver insatser på bred front, skriver Elisabeth Sandlund.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Det är först när man vet vad man letar efter och hur man ska gå till väga som förutsättningarna är goda att hitta det man söker. Ibland blir resultatet obehagligt. Tack vare det pilot­projekt mot könsstympning av flickor som bedrivs i Öster­götland har 60 fall av sådana övergrepp, konsekvensen av svårutrotade kulturella vanföreställningar, blivit kända i Norrköping. I en klass med 30 flickor var samtliga utsatta, alla utom två för den värsta formen som ger allvarliga fysiska problem i det dagliga livet och som avsevärt försvårar graviditeter och förlossningar.

60 flickor är 60 för många. Och det riktigt skrämmande är att om det ser ut så i Norrköping finns det ingen anledning att tro att det är bättre på andra håll i landet. Mörkertalet är gigantiskt och det svenska samhällets handfallenhet uppenbar.

”Många har inte en aning om hur de ska jobba med frågan”, säger Anissa Mohammed Hassan, samhällsinformatör i Östergötland, som i våras intervjuades i Norrköpings Tidningars serie om problemet. Anissa beskriver sin egen könsstympning i Somalia som ”tortyr, en barbarisk misshandel av små barn” och berättar om de hot hon utsatts för sedan hon börjat arbeta för en förändring av synsättet hos sina landsmän.

Det är inte sällsynt att flickor och vuxna kvinnor är könsstympade redan när de kommer till Sverige. I de fallen kan rätts­systemet inte ingripa. Däremot är könsstympning straffbart om det utförs på flickor som är bosatta i Sverige, även om ingreppet skett utanför landets gränser.

Straffsatserna är hårda, två till tio års fängelse, men eftersom ingen systematisk kontroll äger rum hamnar mycket få fall i domstol. Risken för upptäckt upplevs som försumbar jämfört med den överväldigande styrkan hos kraven från släkten i det gamla hemlandet eller i Sverige.

Men hur ska upptäckten gå till? Inte kan man väl utsätta flickor för gynekologiska undersökningar för att säkerställa att deras underliv inte har vanställts? Att nagga den personliga integriteten i kanten är allvarligt men kan ibland vara nödvändigt. ”Det borde vara lika naturligt som att kolla syn och hörsel”, säger Anissa och hänvisar till att skolsköterskorna rutinmässigt kontrollerar testiklarna hos små pojkar.

Kontroll måste förenas med information och attitydförändring. Ett tydligt budskap till alla som kommer till vårt land från områden där könsstympning tillämpas är en självklarhet, särskilt för den som förespråkar en generös migrationspolitik.

Ingen tvekan får råda om att detta inte tolereras i Sverige. Män behöver upplysning. Kvinnor måste få information om att de kan få hjälp för egen del att återfå underlivets funktion och samhällets stöd för att bryta traditionen så att deras döttrar slipper bli utsatta. Anissa och hennes medsystrar, som vet vad de talar om, är nyckelpersoner, resurser att utnyttja, inte bara i Östergötland.

Barbarisk misshandel. Redskapen som används är primitiva och lidandet ofattbart när flickor utsätts för könsstympning. Antalet drabbade i Sverige är okänt och mycket få fall leder till rättsliga åtgärder.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
TORPKONFERENSEN
Annons
Annons
Annons
Annons