Joel Halldorf: Bildningskrisen i frikyrkorna är allvarlig

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

På nittiotalet utkom historikern Mark Noll med boken ”The Scandal of the Evangelical Mind”, där han frågade sig varför USA:s evangelikala åstadkommit så mycket när det gäller förkunnelse, församlingsliv och diakoni – och så lite i det intellektuella livet? Var finns de institutioner, och människor, som förenar akademisk excellens med väckelsekristen spiritualitet?

Samma fråga kan riktas till svensk frikyrklighet. Här finns ekonomisk styrka, kulturellt kapital och en hel del människor. Men var är rörelsernas röster i debatterna på samhällets stora arenor: i medier, på akademin och inom politiken? Röster som inte bara gör väsen av sig, utan som ger seriösa bidrag som faktiskt påverkar samtalet. Givetvis finns undantag – men tendensen är tyvärr att det handlar om just undantag.

Några uppfattar kanske det intellektuella underskottet som en dygd. Säger inte Paulus att evangeliet är en dårskap för de visa?

Och hur många har blivit andedöpta på en universitetsföreläsning? Men då missförstår man det intellektuella arbetets roll. Vi lever i ett kunskapsintensivt samhälle, där förändringar inom politik och vetenskap gör att komplexa frågor hamnar på varje familjs köksbord. Det kan handla om människans förhållande till teknik, könsidentitet eller livets början och slut. Rörelser som inte har något genomtänkt att säga i dessa frågor blir snabbt irrelevanta.

Historiskt bär de svenska frikyrkorna på ett starkt bildningsarv. Under 1800-talet utmanade man samhällets politiska konsensus på en rad områden, och var med och drev igenom demokratiska reformer. På gräsrotsnivå var såväl söndagsskola, betoningen av den enskilda läsningen och föreningsarbetet verkliga bildningsprojekt.

Bildningskrisen i dagens frikyrkor har med tillbakagången för sådana praktiker att göra.

Bibelläsningen backar, och av det kristna förlagens försäljningsstatistik att döma teologiska självstudier generellt. Modeller som varit starka under andra halvan av 1900-talet – scouting, studiecirklar och bibelskolor – är också på tillbakagång.

Konsekvensen blir en försvagad kristen identitet. Och detta i en tid när frågan hur ett troget lärjungaskap ska se ut är svårare att besvara än någonsin.

Här blir det tydligt hur de högre studierna är kopplad till den breda, folkliga bildningen. Några – många fler än i dag – behöver viga sina liv åt att reflektera över trons relation till samtiden för att det ska finnas något att säga i bibelstudier, eller böcker att läsa i studiecirklarna.

Därmed är vi tillbaka i Nolls fråga. I svensk frikyrklighet har det funnits en skepsis mot så kallad högre utbildning, i synnerhet i teologi. I dag är även Pingströrelsen med på tåget vad gäller teologisk utbildning av pastorer, men det räcker inte med några få institutioner för att skapa ett levande intellektuellt klimat. Det är också en kulturfråga.

Det kräver tålamod. Den som vill fostra akademiker måste acceptera en träningstid på minst tio år. Visserligen inte mycket i jämförelse med Mose 40-åriga novitiat, men mer än de femveckors bibelskolor som tidigare var regel.

Det kräver mod. Också – ja, i synnerhet – den teologiska reflexion som vill vara trogen skrift och tradition måste vara beredd att låta sig kläs av och gå på djupet i både den egna övertygelsen och meningsmotståndarnas bästa invändningar. Ibland händer det att man leds dit man inte vill. Inget för ängsliga själar, med andra ord.

Det kräver generositet – på flera plan. Intellektuell välvilja mot dem som tycker annorlunda, eller söker sig fram på ovanliga vägar.

Man bör inte acceptera allt, men aggressiva vakthundar som ropar varg åt varje skugga stänger ner samtalen innan de ens hunnit börja.

Det behövs också en rent ekonomisk generositet från kyrkorna, eftersom man inte kan räkna med att marknadskrafter eller statliga universitet understödjer den typ av teologisk reflexion som kyrkorna behöver.

Behovet av intellektuellt arbete i kyrkorna är stort, men möjligheterna är också större än på länge. Samhällets utmaningar är gigantiska, och i debatten finns ett vakuum. Ideologierna är döda och för att vara helt frank: ingen tror längre på något. Sekularismen är på väg bort, och ett landskap där också kyrkornas röster får höras öppnar sig. Teologins bästa tid är nu.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons