Joel Halldorf: Kyrkan blir synlig i levande gemenskap - inte genom marknadsföring

Svenska kyrkan ligger på sjätte plats vad gäller utgifter för annonser.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Relationen mellan den synliga och osynliga kyrkan har debatterats av teologer i århundraden. Då har det gällt skillnaden – om det finns någon – mellan dem som tillhör Kristus och dem som står som medlemmar i kyrkan. Också i dag finns en diskussion kring den synliga kyrkan – men nu handlar det i stället om synligheten i medierna.

Ur denna synvinkel har den senaste tiden varit en verklig triumf för Svenska kyrkan. Rekordhögt valdeltagande, trendande twittertaggar (#kyrkoval2017) och debatter i snart sagt varenda tidning.

Varumärket Svenska kyrkan lär ha stärkts – inte ens de notoriskt svårnådda 90-talisterna kan ha undgått att höra om henne.

Men vad är det egentligen som synts i denna mediala exponering? Kyrkan förvisso – men ändå inte hela bilden av henne; ja, ibland till och med en nidbild. Antropologer använder begreppen ”tunn” och ”tät” för att skilja mellan turistens ytliga möte med en kultur, och den bofastes djupa förståelse av den. På samma sätt skulle man kunna säga att det människor mött i hashtaggar och annonskampanjer är en tunn version av kyrkan.

Kyrkan i tunn form är kyrkan reducerad till logotyp. Mötet med kyrkan som varumärke ger en ungefär lika stor insikt i kyrkans liv som en jojk på melodifestivalen ger förståelse för samisk kultur. Därför leder inte ökad medial synlighet till att sekulariseringen avstannar, vilket också den livsåskådningsstudie som professor Carl Reinhold Bråkenhielm presenterade i veckan pekar på (Dagen 20/9).

Den täta versionen av kyrkan framträder på fler och rikare sätt – men ändå enkelt, oftast utan glamour och mitt i livet.

Teologen Patrik Hagman fångar detta i den nyutkomna ”Sorgens gåva är en vidgad blick” (Libris). När sonen blir sjuk och läkarna ger det nattsvarta beskedet att det är fråga om en hjärntumör, lyfter Patrik telefonen och ringer till Berit – en av alla dessa ”bönetanter” som är kyrkans ryggrad. Budet går vidare, och snart ber människor över hela Finland, ja hela världen, för familjen.

Läs också: Patrik Hagman: Min tro bär i sorgen efter frun och sonen
 

Här blev, skriver han, kyrkan ”glasklart synlig” för dem. Den framträdde genom en enkel men livsviktig omsorg: förbön, tröstande ord, lite konkret hjälp. ”Det är så här det känns att bli buren”, konstaterar hustrun Kika medan de väntar på sjukhusets besked, inneslutna av förböner.

Människor som bär andras bördor och försöker leva efter Kristi lag: detta är den täta kyrkan, kyrkan som levande gemenskap.

Ibland finns en rädsla för kyrkan i denna form, även inom kyrkan. Man fruktar ”elitkristendom” – att det ska framstå som att kyrkan är en gemenskap bara för de perfekta. Men det handlar inte alls om detta, utan i stället om insikten om att tron varken är mitt personliga projekt eller mitt privata lyckopiller. Poängen med kyrkan är inte att utesluta människor, utan att innesluta.

Livet i Kristus är ett liv i gemenskap. Dess främsta kännetecken är inte heroisk askes, utan en politik för vardagen; den är ett sätt att leva i världen. Det handlar oftast om mycket enkla saker: Ett telefonsamtal till den utbrända arbetskamraten, en matlåda till den som är sjuk, lite avlastning för barnfamiljen som sliter med logistiken.

Medmänsklighet, helt enkelt. Detta liv som kyrkan är kallad till – men som hon givetvis inte har monopol på, eftersom livet i Kristus djupast är en upprättelse av det sanna mänskliga livet.

Vi lever i en kultur präglad av individualism, men människan förblir en varelse som vill gemenskap. Vetenskapliga studier inom allt ifrån psykologi till biologi pekar i samma riktning: vi uppfattar och bryr oss om andras behov, och blir lyckliga av att göra något för andra. Det talas mycket om frihet och oberoende, men vi längtar efter gemenskap. Därför bildas moderna stammar kring varumärken och idrottslag, samtidigt som både den nationalistiska populismen och den utopiska terrorismen kapitaliserar på vår otillfredsställda längtan efter gemenskap.

Svenska kyrkan ligger i dag på sjätte plats vad gäller utgifter för annonser: före Volvo, men just efter Elgiganten. Givetvis kan sådant ha sin plats; kyrkan kan inte leva som om det moderna samhället inte finns. Men dessa kanaler kan bara synliggöra en tunn version av kyrkan, och människor behöver mer än så.

Vad människor längtar efter är en gemenskap som lever för varandra och för andra. Det är så kyrkan gör Kristus synlig.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Utredning om religion
Annons
Annons
Annons
Annons