Joel Halldorf: Rädslan präglar årets valrörelse

Den som vill bygga murar för att stänga faran ute blir aldrig färdig.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

VAL 2018 – TRO SOM TILLGÅNG. På en bild som blev viral i veckan står den tyska förbundskanslern Angela Merkel lutad över ett bord och blickar strängt på Donald Trump. I en tid där politiskt ledarskap är en bristvara framstår Merkel som ett undantag: principfast, trygg och stabil.

Merkel är prästdotter. Hon talar ogärna om det personliga, men har berättat att hon har sin kristna tro med sig var hon än går. Därmed utmanar hon den utbredda misstänksamhet som i dag finns när det gäller relationen mellan religion och politik. Hos Merkel hör de två samman.

Den som tar Gud med sig in i politiken betraktas ofta med skepsis. Givetvis finns det en risk att höga mål kan urskulda vilka medel som helst. ”Av alla onda människor är religiösa onda människor de värsta”, konstaterade C S Lewis lakoniskt.

Men den som har kompassnålen riktad mot himlen får en fastare kurs än den som navigerar efter tidens ombytliga vindar.

Det är inte svårt att se Merkels stabilitet som ett uttryck för att hon betraktar sig som ansvarig inför en högre makt. Att hon har en högre lojalitet, för att citera titeln på före detta FBI-chefen James Comeys memoarer, en annan religiös politisk personlighet.

Att Gud har missbrukats betyder inte att Gud alltid är ett problem. Grogrunden för den värsta politiken är snarare rädsla.

Rädsla är inget ont i sig själv, utan en naturlig instinkt. När vi identifierar fara bli vi rädda, och reagerar på ett av två sätt: genom att fly eller att slåss. Men frågan är om vi har skäl att vara rädda i dag? Statistikerna säger nej: våldsbrott, krig och sjukdomar skördar allt färre liv. Ändå breder fruktan ut sig. Just nu är den bränslet framför andra i svensk politik. Vi är rädda för brottslighet, ryssen, invandrare, islam och välfärdskollaps. Den här valrörelsen handlar om tillit, som Fokus redaktör Johan Hakelius konstaterade i veckan.

Politikerna snappar upp fruktan i folkdjupen och agerar där efter. Budskapet är: vi har flytt länge nog – nu är det tid att slåss. Från höger till vänster hörs därför löften om hårdare tag.

Naturligtvis behöver politiker lyssna på väljarnas oro. Men deras egen förankring måste vara djupare, eller högre om man så vill.

Rädsla är en dålig politisk kompass av det enkla skälet att trygghet är omöjligt. Det finns alltid skäl att vara rädd. Den som vill bygga murar för att stänga faran ute blir aldrig färdig. Till slut sitter man ensam och isolerad bakom lås och bom. Ett tryggt men tragiskt liv.

Läs mer: Här är frågorna som Dagens ledarredaktion vill lyfta inför valet 2018

 

Det var inte Gud utan rädsla som ledde till några av 1900-talets största katastrofer. Den utbredda europeiska antisemitismen växte ur rädslan för att judarna skulle stjäla jobben. Nazismens fruktansvärda brott hämtade näring och villiga medhjälpare ur denna fruktan.

Rädslan är en potent politisk kraft, men leder sällan rätt. Filosofen Platon underkände demokratin som system av detta skäl: Despoter kunde alltför lätt lura folket genom att måla mörka moln på himlen. Den som låtit sig skrämmas kan gå med på vad som helst för att återvinna känslan av trygghet.

Hur säkert livet i 2010-talets svenska välfärdsstat är kan man orda om, men det är tveklöst tryggare än i Palestina för 2000 år sedan. Då var medellivslängden omkring 40 år och ett infekterat sår kunde innebära död eller invaliditet. En torka lik årets skulle troligen ha resulterat i massvält.

Ändå gick en snickarson från Nasaret runt och uppmanade människor att inte vara rädda. Faktum är att orden ”Var inte rädda” är en av Jesus vanligaste repliker. I dag skulle han avfärdas som blåögt naiv, men Jesus motiverade inte sitt budskap genom att vifta bort problemen, tvärtom. Världen är farlig, men mitt i stormarna står Gud vid vår sida.

Läs mer: Alf Svensson: Bekämpa unken nationalism

 

Det är därför Gud kan vara en sådan tillgång i politiken: Vem känner sig tryggare än den som kan luta sig mot Gud?

Vi är på väg in i en valrörelse som förväntas att bli hårdare än på länge. Rädslan eldar på retoriken – både väljarnas fruktan, och fler partiers oro över att förlora makten eller åka ur riksdagen. Man önskar att fler kunde vila i förtröstan på att Gud är historiens herre.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
knutby
Annons
Annons