Joel Halldorf: Verkligheten skyms av debattens kartor

Om vänstern mobiliserar mot nazism blir platsen så att säga ockuperad, och högern håller sig lite på avstånd.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Efter förra helgens demonstrationer i Göteborg har det seglat upp en debatt om högerns passivitet inför nynazismen. I Svenska Dagbladet skriver den konservativa debattören Margit Richert självkritiskt att högern satt på läktaren när 10 000 motdemonstranter slöt upp mot NMR. I stället för att själva mobilisera suckade en del åt ”vänsterorganisationerna” på Heden, och frågade om de som protesterade verkligen tagit avstånd från våldsvänstern.

Det är ett exempel på ”mendomismen”, som Erik Helmersson kallar tendensen att kommentera kritik av, i detta fall, högerextremism med att peka finger mot andra extremister: ”men dom andra då!” (DN 25/9)

Givetvis sympatiserar inga seriösa debattörer med nazister, och såväl tidningar som twitter-flöden har rymt högerkritik mot NMR. Men det är riktigt att det främst var organisationer till vänster som demonstrerade mot nazisterna, och att tidningar på vänsterkanten – som Expo – har lagt mest krut på att granska högerextremismen.

Vad beror detta på? Kanske är demonstrationen en form som bättre passar vänsterns DNA, men det finns också en tendens i all debatt att välja position utifrån kartan över debatten, i stället för den över verkligheten. Det vill säga: om vänstern mobiliserar mot nazism blir den platsen så att säga ockuperad, och högern håller sig lite på avstånd.

Det finns gott om exempel på hur frågor som borde vara självklara på sistone fått en ideologisk placering på vänster-höger skalan: att biblioteksbråk är dåligt, polislöner borde vara rimliga och en resursstark skola är nödvändig för demokrati och integration borde förena partier från höger till vänster. I stället har vi sett en del besynnerliga debatter kring dessa ämnen; en jakt på undertexter och dolda budskap.

Filosofen Simone Weil menade att problemet ligger i själva partisystemet. I pamfletten ”Om de politiska partiernas allmänna avskaffande” (H:ström) från år 1943 argumenterade hon för att detta system gör makt snarare än sanning till politikens mål. Politiska partier vill, i som alla organisationer, växa – och det sker genom att man samlar stöd på motståndarnas bekostnad. Därför förhåller man sig hela tiden till konkurrenterna på den politiska marknaden. Det viktiga blir att man formulerar ett budskap som är unikt och attraktivt – att man, för att tala varumärkesspråk, odlar sitt brand, hittar sin nisch och slår vakt om sin usp, sitt unika säljerbjudande.

Makten blir mål i stället för medel, och sanningen hamnar på andra plats. Den partipolitiska kartan blir viktigare än den över verkligheten.

Detta är ett skäl till att inte bara kyrkor utan även enskilda kristna bör hålla viss distans till partier och ideologier. Det hindrar inte att man engagerar sig, men även som aktiv medlem i ett parti måste man vara medveten om den här dynamiken, så det politiska spelet inte leder till att man tappar omdömet, och förleds att gå vägar som ingen borde vandra. Här är USA:s vita evangelikaler ett varnande exempel.

Ett annat exempel är retoriken kring flyktingar på sistone. En del debattörer har tyckt att sympatin med migranter gått för långt, och kanske också skymt en del sakfrågor. Man har då åtagit sig att balansera denna uppfattade skevhet genom att håna utvisningshotade afghaner. Som när riksdagsledamot Hanif Bali (M) kallade demonstranterna på Medborgarplatsen ”barnlajvare” och twittrade att man skulle låta dem ”strejka ihjäl sig”.

Sverige är ett konsensussamhälle där det kan vara svårt att ha en avvikande åsikt. Men att försöka balansera en debatt som man tycker ha kantrat genom att ta motsatt ytterkantsposition leder alltid – inte bara nästan alltid – fel.

Man ska inte bemöta extremism med extremism åt andra hållet, utan med sans. Kom ihåg Nietzsches varning: Han som slåss med monster bör se till så att han inte själv blir ett.

Detta är en risk för de kristna som är på kant med rådande konsensus i frågor kring genus, Israel-Palestina, hbtq och abort. Eftersom nöden, som Shakespeare konstaterade, kan ge en människa märkliga sängkamrater finns dessutom en fara att det ideologiska utanförskapet gör att man dras mot politikens avgrunder, och helt tappar omdömet.

Det paradoxala är att den som försöker bemöta en kantring i samhället, politiken eller kyrkan genom att bara vara motvalls befinner sig helt i sina meningsmotståndares våld. Hon blir en spegelbild av sin fiende, snarare än en bild av Kristus.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Nyhemsveckan
Torpkonferensen
Annons
Annons