Joel Halldorf: Vi behöver utopier i en apokalyptisk tid

Författare kan visa vägen genom att fantisera om en god värld.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Just nu pågår bokmässan i Göteborg, ett evenemang som fått en stark politisk laddning genom närvaron av högerextrema grupper. Annars är den generella trenden i dag att avståndet mellan konsten och makten ökar. Få svenska politiker stoltserar med något som liknar en klassisk bildning – och varför skulle de? Vad hjälper det en politiker att hon kan föra djuplodade resonemang, om hon har femton sekunder på sig att besvara journalistens frågor? Då är det enklare att lägga tiden på medieträning, och sedan lydigt upprepa partilinjen.

”Ingen förväntar sig längre att politiker ska vara särskilt bildade” skriver Susanna Birgersson i ”Vanmaktens vokabulär” (Timbro), och fortsätter: ”Inte ens när de ges tillfälle att tala länge och oavbrutet tycks de intresserade av att uttrycka något av existentiell, filosofisk eller känslomässig substans.”

Annat var det på 1500-talet. Då förenade en person­ som Thomas More roller som i dag oftast hålls åtskilda­.

Han var en av Englands mäktigaste politiker, en lärd akademiker och dessutom from: han tog sin tro på ett sådant allvar att han till slut dog för den.

Förra året var det femhundra år sedan Mores storverk ”Utopia” publicerades – det verk som fått ge namn åt genren föreställda lyckoriken. Men jubiléet passerade förbi i stort sett obemärkt.

För i kulturellt hänseende lever vi numera efter apokalypsen – det vill säga ungefär så långt ifrån utopin man kan komma. För några år sedan radade filmer som iscensatte Den Stora Katastrofen upp sig, exempelvis ”2012” eller ”I am legend”. Nu har de ersatts av post-apokalyptiska skildringar av livet efter undergången (”The road”, ”Hungerspelen”, och så vidare).

Den svenska litteraturen går samma väg. Syskonen Anna och Erik smyger genom ett underskönt Sverige sönderslitet av inbördeskrig i Jerker Virdborgs nyligen utkomna ”Sommaren, syster”, medan Johannes Anyuru skildrar en annan apokalyps i ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”: Ett Sverige förvandlat till fasciststat.

Speglar trenden oron att vi har passerat en tipping-point i fråga om klimatförändring, så att vi nu bara väntar på det oundvikliga? Eller är den uttryck för kulturens rastlösa sökande efter nya teman? Det får framtiden – om det finns någon – utvisa.

Oavsett vilket råder det ingen brist på fantasi när det kommer till förmågan att fundera ut framtida dystopier. Författare och filmmakare låter oss bebo sönderfallna världar, totalitära stater eller samhällen förvandlade till obskyra sekter.

Men varför kanaliseras denna kreativa förmåga bara åt ett håll? Varför så många dystopier – och inga utopier? Varför kan ingen fantisera ihop en god värld, för att hjälpa oss andra att också föreställa oss en sådan?

En orsak är givetvis att 1900-talets katastrofala försök att bygga lyckoriken gör att vi blir lite obekväma om någon för entusiastiskt börjar tala om goda samhällen. Utopin har dåligt rykte – men den behövs, både politiskt och socialt. Terrorforskaren Scott Atran påpekar att IS attraherar desillusionerade ungdomar genom att ge dem något att tro på. Detta måste bemötas genom andra, lika starka men positiva, visioner. Kampen mot populism och klimathot behöver också näring från idéer om vad vi kämpar för, inte bara mot.

Vi är, som Roland Paulsen konstaterade i DN i våras (1/4), otränade att tänka utopiskt. Den enda utopi vi har kvar är privat: utopin om det perfekta hemmet. Men utan idéer om ett gott samhälle reduceras kampen lätt till min, och möjligen min familjs, överlevnad. Då får vi prepping (förberedelse för undergången) bland medelklassen, och en växande marknad av apokalypssäkra lyxbunkrar för de superrika.

Vi behöver någon som hjälper oss att se potentialen­ för samhället. Politikerna verkar inte klara det – kanske­ för att de är underkastade realitetsprincipen, medan utopin kräver fantasin.

Därför behövs konstnärerna, författarna och poeterna. Det må vara det sista sådana fria själar vill höra, men: här har de en viktig politisk uppgift att fylla.

Sverige behöver inte ytterligare en livscoach, som hjälper oss att förverkliga min unika potential. Vi väntar på någon annan – någon som kan tala om gemenskapens möjligheter.

Vi väntar på en ny, om än mycket annorlunda, Thomas More.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
Kristdemokraternas riksting
Annons
Annons