Judars utsatthet oönskad realitet

För antisemitism måste nollvision gälla

Ledare

Utsattheten för de franska judarna har tydliggjorts med flera terrordåd i landet de senaste åren, med attacken mot judiska skolan i Toulouse och det nyliga gisslandramat i koscherbutiken i Paris som allra mest påtagliga exempel. Och utsatthet får alltid följder.

På nyhetsplats (sid 8-9) berättar vi i dag om hur antalet franska judar som utvandrar till Israel ökat kraftigt de senaste åren och hur siffrorna beräknas stegra ytterligare. Alternativet tycks vara att helt eller delvis dölja sin identitet, genom att som Bernard Sellem exempelvis sluta bära kippa och istället ta keps på huvudet.

Utsattheten föder rädsla som leder till flykt. En lika enkel som obehaglig ekvation.

Men tyvärr tycks den varken självklar eller skrämmande för alla. Jan Guillou ifrågasatte på krönikeplats i söndagens Aftonbladet sanningshalten i att allt fler svenska judar nu, drivna av oro, överväger att packa väskan och flytta till Israel. Ja, han påstod till och med att det mest troliga är att Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, ljuger ”med gott uppsåt” med sin hänvisning till att svenska judar förbereder sig för flykt.

En lika delar obehaglig och oförskämd text där Jan Guillou visar brist på både kunskap och empati.

För det är alltså bevisligen så att europeiska judar i allt högre utsträckning flyttar till Israel och då inte enbart av lust och längtan utan ofta på grund av skräck och rädsla. Redan begångna terrordåd och den obehagliga känslan av att nya står för dörren har medfört att många känner sig borttvingade. Deras säkerhet är hotad och känns för svagt prioriterad av samhälle och polis.

Och varför skulle de svenska judarna vara undantagna, varför skulle de reagera och fundera på ett annat sätt när terrordåden kryper närmare som de gjorde i och med Köpenhamnsattacken häromveckan?

Deras känsla av utsatthet är inte värd förminskningar eller empatilöshet.

Jan Guillou har rätt i att andra världskrigets förintelse förde med sig att antisemitismen sedan dess räknas som ”den mest föraktliga formen av rasism” i vårt land. Sant, men samtidigt är det tyvärr lika riktigt att det trots nazismens vidrigheter förekommer riktat och upprepat våld mot judar för att de är just judar.

Inget annat än nollvision gällande antisemitism är förstås möjligt, och därför är det självklart att lyssna in och ta judarnas rädsla på största allvar. För vi kan inte med tystnad och stillhet acceptera ett samhälle som judar upplever att de kanske måste fly.

Det finns inga som helst förmildrande omständigheter för att inte ta kampen för att trygga deras säkerhet och rättigheter.

Annons
Annons
Annons
Annons