Kravaller är inte asylpolitikens fel

Integrationsmisslyckandet drabbar hela samhället.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

En vecka har gått sedan Stockholmsförorten Rinkeby skakades av kravaller. Det var inte första, och tyvärr inte heller sista, gången som blåljuspersonal på utryckning utsätts för stenkastning. Eller som bilar, tillhöriga de som bor i området, sticks i brand.

I motsats till de icke-händelser tre dygn tidigare som USA:s president refererade till i sitt famösa tal har detta verkligen inträffat. Alldeles oavsett inställning till migrations- och integrationspolitik och vilken bedömning man gör av det generella läget i Sverige måste händelsen tas på stort allvar.

Den här gången krävdes inga människoliv, vid nästa tillfälle kan det sluta värre.

Två frågor behöver ställas: Varför händer det? Och vad finns att göra?

Varförfrågan har många svar. Ett kan direkt avfärdas. Händelserna i Rinkeby har ingenting att göra med den flyktingström som kom till Sverige från krigs- och katastrofdrabbade områden under 2015. Stenkastarna står inte att finna bland asylsökande från Syrien, Afghanistan eller Eritrea. I stället utgörs de av frustrerade ungdomar och unga män, uppvuxna i Sverige, många av dem födda här, den grupp som kallas andra generationens invandrare.

Kravallerna är ett underbetyg inte för en generös asylpolitik under 2010-talet, symboliserad av Fredrik Reinfeldts ”öppna hjärtan”, utan för decenniers misslyckanden inom integrationspolitiken.

Det är ett misslyckande som drabbar hela det svenska samhället. Mänskliga resurser går till spillo när potentialen hos personer som skulle kunna göra en produktiv insats inom ramen för ett ordnat liv förspills. Det drabbar direkt de närmast berörda - föräldrarna till bilbrännande ungdomar som ser framtidsförväntningarna bokstavligt gå upp i rök, grannarna, som lever i rädsla över vad som ska hända härnäst, ambulanspersonal som inte kan göra sitt jobb...

Vad göra? Den enda framkomliga vägen är en kombination av hårda och mjuka insatser. Lagbrott är lagbrott även om de begås i Rinkeby eller Rosengård. Socialdemokraternas planer på ”husarrest” för unga lagbrytare som kan fortsätta att gå i skolan på dagtid men tvingas hålla sig inne på kvällar och nätter är ingen patentlösning men ett möjligt inslag. Samtidigt behövs framåtsyftande projekt där expertisen hos dem som är föremål för insatserna tas in i bilden. Sådant kostar pengar men betalar sig i längden.

Allt handlar dock inte om större resurser. Som en av gudstjänstbesökarna i Rinkeby säger i reportaget på nyhetsplats, ”det är inte pengar som gör integration, det är kärlek”.

Kyrkan har chans att göra skillnad genom medveten handling. Av praktiska skäl kommer knappast särskilt många att hörsamma EFK-pastorn Markus Sands uppmaning att flytta till områden där kristen närvaro behöver stärkas. De som gör det förtjänar vårt stöd. Vi andra kan åtminstone se till att hålla huvudet kallt och inte måla situationen i överdrivet nattsvarta färger.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons