Miljörörelsens moraliske ledare

Joel Halldorf: Påve Franciskus sätter press på politikerna inför miljökonferensen i Paris.

Ledare

Sedan Nelson Mandela klev ner har det saknats ett moraliskt ledarskap på den globala politiska scenen. En del av förklaringen till påve Franciskus popularitet och enorma genomslag är att han representerar just ett sådant ledarskap. Genom den resning han uttrycker i ord såväl som handling – både offentligt och privat – har han blivit en röst som människor lyssnar till långt utanför kyrkan.

Det blev tydligt redan förra hösten, då påven inbjöds att tala till Europaparlamentet. Nu, med encyklikan Laudato So (ungefär: ”Lovad vare du”), träder han fram som den ledande moraliska rösten när det gäller miljöfrågor. Det är talande att hans rundskrivelse varken är begränsad till biskopar eller katoliker – nej, inte ens enbart till människor av god vilja, vilka fick brev från Johannes XXIII för femtio år sedan. Franciskus vidgar cirkeln ännu ett snäpp, genom att rikta sig till alla jordens invånare.

Budskapet är att jorden är i fara. Att föroreningar och klimatförändringar hotar inte minst de fattiga, och att det krävs omvändelse och aktsamhet för att inte orsaka en katastrof. ”Domedagsförutsägelser”, skriver påven, ”kan inte längre mötas med ironi eller förakt.” 

Franciskus framställs ofta som en revolutionär påve. Men även om hans stil är annorlunda än många av hans föregångares, så följer han traditionen när det gäller budskapet. Denna gröna encyklika överraskar bara den som inte följt med i utvecklingen av en miljöteologi i den Katolska kyrkan. Franciskus anknyter också tydligt till sina föregångare på påvestolen, med början hos Paulus VI på 1970-talet. 

Det mest framträdande draget i encyklikan är att miljöfrågan tolkas moraliskt. Varken teknik eller utveckling kan rädda världen, utan människan måste omvända sig. Miljökrisen är en moralisk kris. Grundproblemet är att människan tror sig vara Gud, höjd över skapelsen och därmed med rätt att hantera skapelsen hur hon vill. Denna attityd måste förändras. Människan måste inse att hon själv är jord, och därför knuten till jorden. Hon är inte herre över skapelsen, utan del av den.  

Här återfinns en teologisk kritik av Upplysningens människosyn, som tillskriver människan närmast gudalika egenskaper. Också detta är ett genomgående drag i encyklikan, där påven också vänder sig mot ”myten om framsteget” och vår ”dyrkan av mänsklig styrka”. På detta sätt visar Franciskus, i föregångaren Benedicts efterföljd, på teologins och kyrkans resurser när det gäller att adressera moderna utmaningar.

Med Laudato Si tas det definitiva steget till en breddning av den katolska socialläran, från att tidigare ha omfattat ekonomisk rättvisa och frågan om människans värdighet, till att nu även innefatta miljöfrågor. Men detta är inte tre separata utmaningar, utan de hör ihop. Miljökrisen hör ihop med de rikas ohejdade konsumism, men den drabbar de fattigaste allra värst. Det behövs, skulle man kunna säga, en ekologi för människan, samhället och naturen.

Franciskus har tidigare kommenterat att han önskat få ut encyklikan före FN:s miljökonferens i Paris i höst, för att sätta press på politikerna. Förhoppningsvis inspireras de även av Franciskus exempel. För det krävs ett moraliskt ledarskap även där, för att fatta beslut som kan bli kostsamma på kort sikt, men nödvändiga i längden. 

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Annons
Annons
Annons
Annons