Norskt val pekar på oredans tid

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Norska folket har sagt sitt i måndagens val. Høyreledaren och statsministern ”Jern-Erna” Solberg utropar sig till vinnare och lovar ”fyra år till” vid makten. Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre anses sitta löst efter väljartappet och kan tvingas bort efter att ha förlorat det som inom partiet sågs som en given seger och ett lika självklart maktskifte. Men frågan om vem som ska styra Norge är långt ifrån avgjord.

Det är frestande men farligt att dra vidlyftiga paralleller mellan svensk och norsk politik och använda utfallet i det norska valet­ som en prognos för hur det kommer att gå i Sverige när det är dags för oss att traska till val­urnorna om knappt ett år.

Visst finns det likheter men också stora skillnader. Ett exempel är Fremskrittspartiet, som i den hårdföra migrationspolitik som det förespråkar har mycket gemensamt med Sverigedemokraterna men en helt annan ursprungshistoria som populistiskt missnöjesparti, typ Ny Demokrati. Ett annat exempel är Senterpartiet, som blev valets stora vinnare med nära nog en fördubbling av mandaten och som i Norge ser sig självt och räknas som ett röd-grönt parti, inte som ett borgerligt.

Vad det norska valet pekar på är det vi redan visste: Det är svårare än på länge att få till stabila regeringar med en pålitlig majoritet i riksdagen.

Och orsaken är i hög grad framväxten av partier med främlingsfientlig agenda som rört om i grytan inte bara i Norge och Sverige utan också i andra länder.

Under de senaste fyra åren har Norge styrts av en koalitionsregering mellan Höyre och Fremskrittspartiet med stöd i Stortinget av Norges KD, Kristelig Folkeparti, och Norges Liberalerna, Venstre. De båda senare partierna, som med nöd och näppe klarade sig över den även i Norge allt avgörande fyraprocentsspärren, har markerat att de inte är villiga att fortsätta att stötta en regering där Fremskrittspartiet ingår.

Det är logiskt eftersom bägge partiernas tapp sannolikt i stor utsträckning beror på att traditionella väljare ogillat kopplingen till det Siv Jensen och hennes partikamrater står för. Men det gör det också knepigt för Erna Solberg. Även om hennes nya regering i motsats till i Sverige inte behöver få tummen upp i parlamentet när den tillträder riskerar hon att gå på pumpen så fort det blir skarpt läge exempelvis i en budgetomröstning.

Sista ordet är alltså inte sagt, knappt ens det första.

Avgörande blir förhandlingarna mellan Solberg å ena sidan och Knut Arild Hareide (KrF) och Trine Skei Grande (Venstre) å den andra som startat omedelbart.

Att Fremskrittspartiet inte tackar nej till ytterligare en period vid maktens köttgrytor råder ingen tvekan om. Blir det så kan vi räkna med fortsatta överdrivna, svartmålandeskildringar av det så kallade ”svenska tillståndet” från det norska regeringskansliet. Det är inte direkt något som befrämjar goda relationer med vårt broderfolk i väst.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
Annons
Annons