Pridefestivalen blir allt mer av paradox

Hbtq-rörelsen i Sverige slår knut på sig själv

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Ingen som vistas i Stockholm kan undgå att märka att det är dags för den årliga Pridefestivalen. På SL:s bussar fladdrar regnbågsflaggorna. Taxibilarnas dekaler avser att visa sympati. Pressbyrån har gett några av sina kiosker nya namn så att man denna vecka kan köpa sin tidning på ”Queerbyrån”. Närbutikskedjan 7-eleven serverar kaffet i regnbågsmuggar. Det är uppenbart att kommersiella intressen ser en chans att tjäna pengar genom en oblyg flirt med hbtq-rörelsen.

Och intresset för Pride är inte en lokal företeelse, begränsad till huvudstaden. Den mediala fokuseringen på hbtq-frågorna kulminerar inför och under Pride i riksspridda tidningar och i etermedierna. Seriösa debattartiklar och nyhetsreportage varvas med underhållningsinslag. Tisdagens upplaga av Allsång på Skansen utformades exempelvis som en hyllning till festivalen med en Jonas Gardell i högform som en av huvudaktörerna och en programledare som avslutar sändningen med att glatt utropa ”Happy Pride”.

Uppmärksamheten kring Pridefestivalen saknar motstycke. Och det paradoxala är att den växer år från år samtidigt som den grupp människor vars syften den avser att gynna i vårt land blir allt mindre underprivilegierad och diskriminerad.

Också företrädare för hbtq-rörelsen börjar ifrågasätta om det inte är dags att konstatera att kampen för rättigheterna är vunnen och att det finns en risk i att segra till döds. I en artikel på Expressens kultursida skriver radiojournalisten Henrik Torehammar att det kanske är dags att ”komma ut som assimilerad”, släppa offerrollen och ”acceptera att vi numera är med i den normsättande gruppen”.

Det är en intressant formulering. Vanligen brukar det hävdas att all normsättning är av ondo och att hbtq-rörelsens viktiga bidrag till samhällsutvecklingen är att bidra till att befria mänskligheten från normer och tanken på normalitet, när det gäller sexualliv och fortplantning men också på andra livets områden.

Ännu en paradox har sin utgångspunkt i att det å ena sidan betonas att de människor som ingår i hbtq-kollektivet är som alla andra och därför inte ska särbehandlas och å den andra argumentera och arbeta just för särbehandling i olika avseenden. Så slår man knut på sig själv.

Pridefestivalen kan i sig ses som exempel på just en sådan särlösning. Den är inte en sommarfest för alla stockholmare och tillresta utan en tillställning för hbtq-gruppen med sympatisörer. Att det är trevligt att träffa och umgås med likasinnade är allmänmänskligt och förståeligt. Särskilda förskolor för barn i så kallade regnbågsfamiljer eller speciella läkarmottagningar för homosexuella är svårare att motivera om målet är en konsekvent likabehandling. Och rent bisarrt blir det när en grupp moderater i en debattartikel på fullt allvar slår fast att Stockholm behöver en egen ”hbt-stadsdel” . De föreslår att Gamla stan ska ”regnbågsmärkas”, till fromma inte bara för inhemska hbt-personer, som då vet var de kan bege sig för att träffa sina likar, utan också för turistnäringen genom att Stockholm skulle bli ett dragplåster för hbt-kryssningar.

Sådant kan man ägna sig åt att föra fram när positionen i samhället är säkrad. För hbtq-personer i andra delar av världen är situationen annorlunda. Här finns all anledning till att ta tydlig ställning, även för den som anser att utlevd homosexualitet står i strid med Bibelns ord och Guds vilja.

Ingen människa ska bli förföljd, hotad, torterad, fängslad eller dödad för sin sexuella läggnings skull. Annars sätts principen om det okränkbara människovärdet, själva grunden för det kristna samhällsengagemanget, ur spel.

Situationen i flera länder i vårt närområde, inte minst Ryssland, är skrämmande. Det är bra att utrikesminister Bildt tagit sig ton i frågan. Och det är av största vikt att asylansökningarna för de hbtq-flyktingar som lyckas ta sig till Sverige behandlas med sakkunskap och empati och i enlighet med lagens anda. Kravet från Kristdemokraterna om en översyn av Migrationsverkets rutiner är befogat. Lika litet som en kristen konvertit ska kunna skickas tillbaka med motiveringen att det går att dölja sin tro för att inte bli förföljd ska en hbtq-flykting uppmanas till ett liv i det fördolda i hemlandet för att inte råka illa ut.

 

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
Nyhemsveckan
Annons
Annons