Princip och person behöver hållas ihop

Intervjun om Isabella Lövins makes pickup - ”den skitiga miljöboven” är ett försök till misskreditering, men sätter ändå fingret på något väsentligt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

På Almedalsveckans sista dag var det Miljöpartiets språkrörs tur att ta plats på scenen. I sitt tal tog Isabella Lövin med lyssnarna till partiets rötter och hjärtefråga: Miljön. Det varma vädret blev en språngbräda ut i klimatförändringar, och kryddat med siffror och fakta inskärpte hon mänsklighetens ansvar.

Så som Almedalsliturgin sedan utspelar sig vallas talaren mellan olika tv-studior för att intervjuas.

I livesändningen från SVT Opinion ställer programledaren fram en blå leksaksbil framför språkröret och frågar: ”Känner du igen den här bilen?”

”Jag ser att det är någon slags pickup eller liknande”, svarar Isabella Lövin, varpå SVT:s programledare förklarar att Lövins familj är ägare till en bil av denna modell och att det är ”den skitigaste miljöboven”.

Det dröjer inte länge innan det uppstår en tsunami på sociala medier som fångar upp dubbelmoralen. Det går så långt att Isabella Lövin upplever sig nödgad att skicka ut en bild på sin stenhuggare till man som enligt utsago är den som använder bilen, huggandes på en jättestor och tung sten, för att försöka rättfärdiga bilinnehavet.

Det hela är naturligtvis ett politiskt spel och ett försök till misskreditering. Men inte desto mindre sätter det fingret på något väsentligt. När avståndet mellan person och princip blir alltför stort förlorar budskapet i trovärdighet. Diskrepans mellan ord och handling gör att innehållet förlorar, oavsett hur viktigt och riktigt budskapet är.

När Stanley Jones frågar Mahatma Gandhi hur kristen tro skulle kunna bidra till Indiens nationella liv svarar han:

”För det första skulle jag vilja antyda att alla ni kristna, missionärer och alla andra, måste börja leva mer likt Jesus Kristus.”

Det finns en underliggande kritik som förmodligen bygger på Gandhis tidigare upplevelse av kristen tro. I Sydafrika kom han i kontakt med en metodistkyrka genom familjen där han bodde, som inte gav honom ett ”gynnsamt intryck”. Han tyckte sig se ”världsligt sinnade människor, som gick till kyrkan för att få förströelse.” Men en viktigare och mer avgörande erfarenhet uppstod när han blev avslängd från ett tåg på grund av sin hudfärg, i ett kristet land som hade gjort Jesus till försvarare för den vita normen och överklassen. När Gandhi möter Jones sker det i mellankrigstiden och västerlandets moraliska imperativ som vilande på kristen grund är kraftigt försvagat.

Däremot har han inget emot Jesus. Tvärtom. Gandhi menar att ”korset är ett exempel för hela världen att följa ... det är bara att efterföljarna är så olika honom.” När Stanley Jones reflekterar över rådet han får och kritiken som det innehåller ger han Gandhi rätt. Det verkar som om ”kristna människor tycktes tillbe Kristus, mer än de följde honom”, skriver Jones.

Det är beklämmande när kristen tro reduceras till en trosbekännelse att stämma in i och ett kyrkosystem att förhålla sig till, med tanke på att allt började väldigt enkelt, radikalt och konkret. ”Följ mig”, sa Jesus till människor han passerade, och de bröt upp och följde honom. Naturligtvis är inte trosbekännelsen, som med nödvändighet har mejslats fram för att stävja villoläror, något ont. Inte heller är olika kyrkosystem varigenom trons hemlighet har förvaltats genom årtusenden något dåligt. Så länge inte trons systematik blir viktigare än dess efterföljelse. Den enkla kallelsen från Jesus: ”Följ mig” är fortfarande lika radikal.

Påve Franciskus popularitet och globala genomslag kan inte bara förklaras genom en personlig karisma. Inte heller genom att han företräder kristen tro, om än aldrig så sann.

Trovärdigheten kan spåras till de för en påve mer ”vardagliga” valen, att han valde att bo i ett gästhus i stället för ett palats, genom att använda enklare kläder utan överflödig utsmyckning och att han behöll korset från kardinalsutnämningen. Han tycks bevara enkelheten som också tidigare i livet varit ett signum, trots att han valdes till sin kyrkas högsta ämbete.

Principen och personen behöver hållas ihop. Stanley Jones menade att Gandhi hade fått tag i principen. I en senare brevväxling dem emellan frågar Jones om det inte vore möjligt för Gandhi att också närma sig personen, Jesus, eftersom kristen tro håller ihop de båda: Tillbedjan och efterföljelse.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons