Religionsfrihet inget argument

Borås tingsrätt har beslutat att helt fria alla de fyra personer som stått åtalade för fysiska och psykiska övergrepp mot en flicka i samband med andeutdrivning. Inte därför att övergreppen inte ägt rum utan därför att de av ett antal olika skäl inte anses straffbara.

Ledare

Tingsrättens dom är en uppskakande läsning. I sak ifrågasätter de inte den drabbade flickans berättelse även om det finns frågetecken kring vissa detaljer.

Ett viktigt skäl när rättens majoritet - en klartänkt nämndeman går emot bedömningen - beslutar sig för att fria pappan, styvmamman och de två inblandade pastorerna är att den anser att det saknas andra direkta bevis. De indirekta, till exempel vittnesmålen om hur dåligt flickan mått, avförs som otillräckliga.

Det är illa nog, eftersom det ligger i sakens natur att det som förefarit är sådant som inte äger rum i närvaron av opartiska vittnen utan sker i slutna rum.

Men det blir ännu värre när rätten i domen hänvisar till religionsfriheten i Sverige. Att var och en har rätt att utöva sin religion innefattar också sådana uttryck som i ett sekulariserat samhälle kan framstå som "märkliga eller stötande", slår rätten fast. Att barn följer sina föräldrars religionsval är naturligt. Och andeutdrivning är inte sällsynt i andra kristna sammanhang, vare sig i svensk frikyrklighet eller i den katolska kyrkan, påpekar man.

Alla dessa påståenden är tagna var för sig inte uppseendeväckande. Men tillsammans, och när de används för att rättfärdiga systematiska kränkningar mot ett barn, blir de förödande.

Religionsfriheten är ett omistligt värde som måste hållas högt och värnas. Men just därför att den är så viktig är det också nödvändigt att vara tydlig med vad som inte kan tillåtas i dess namn, var dess gränser går. Att hävda att en flicka i själva verket är en häxa, att isolera henne från den övriga familjen och att utsätta henne för fysiska angrepp får aldrig försvaras med hänvisning till religionsfriheten. Det är den största otjänst rättssamhället kan göra alla trosutövare, alldeles oavsett i vilket land de har sina rötter.

Rätten förefaller, trots inkallade expertvittnen, ha haft svårt att ta till sig informationen om hur behandlingen av flickebarnet i Borås stämmer överens med hur tusentals barn misshandlas i de åtalades hemland Kongo.

En fråga som inställer sig, men som inte går att besvara, är om motsvarande händelser i en infödd svensk familj hade bedömts annorlunda. I så fall handlar det om en form av omvänd rasism, där oförmågan att hantera det som upplevs som främmande får konsekvenser för rättstillämpningen. Åklagaren funderar nu på om domen ska överklagas till högre instans. Låt oss hoppas att så sker. Och att den utsatta flickan får en fortsatt trygg uppväxt i det fosterhem där hon nu befinner sig.

Annons
Annons
Annons
Annons