Sätt ner foten mot dödshjälp

Oregonmodellen medför stora och allvarliga risker.

Ledare

Under Almedalsveckan2016 genomförde 1 756 olika organisationer 3 796 evenemang kring samhällsfrågor. De mest skiftande ämnen behandlades i panelsamtal, debatter, föredrag, hearings och på annat sätt. Endast ett av evenemangen hade frågan om dödshjälp som tema. Det blev en överraskning för Dagen, Frälsningsarmén och pingströrelsen, som gemensamt står bakom arrangemangen inom ramen för ”(G) som i Gud”, att vi var ensamma på just den banan.

Sannolikheten är stor att det kommer att se annorlunda ut denna sommar. Diskussionen om dödshjälp har fått förnyad aktualitet.

I fokus står den så kallade Oregonmodellen, som innebär att läkaren skriver ut ett läkemedel som patienten själv intar när han eller hon vill avsluta sitt liv. Metoden, som spritt sig till ett antal delstater i USA och sedan en tid tillbaka tillämpas även i Kanada, lanseras som ett bättre alternativ till den form av eutanasi som används i Holland, Belgien och Schweiz, där läkaren ger patienten en dödlig injektion.

Förespråkarna menar att argumenten för Oregonmodellen är starka. Den lanseras som en död med värdighet i skonsamma former där patienten, som ändå snart skulle dö och på detta vis slipper lidande och smärtor, har full kontroll.

Skrapar man på den glättade ytan framträder en helt annan bild. Svårigheterna att bedöma vilka patienter som kan komma i fråga är påtagliga. Riskerna med utskrivna dödspiller är stora och deras effekt är långtifrån säker.

Svagheterna framgår med önskvärd tydlighet av den rapport som den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet tagit fram (läs mer på sidan 6).

Oregonmodellen kan och bör kritiseras i detalj. Förespråkarnas argument måste nagelfaras och bemötas med sakliga argument. Nej, ingen läkare kan med säkerhet uttala sig om hur länge en patient med obotlig sjukdom har kvar i livet. Nej, en överdos av starka sömnmedel innebär inte ofelbart en fridfull död. Nej, den som har fått ett dödspiller utskrivet har därmed inte full kontroll utan riskerar att utsättas för mer eller mindre konkreta påtryckningar från anhöriga.

Faktagranskningen är viktig. Ännu mer väsentligt är att slå fast vilken princip som ska gälla för synen på människolivet i allmänhet med de konsekvenser det får för svensk sjukvård i synnerhet.

Är individens valfrihet den princip som är överordnad allt annat, inklusive det okränkbara människovärdet? Eller måste vi acceptera att det finns saker i livet som vi inte hur gärna vi än vill kan råda över?

Är läkarens uppgift fortfarande den klassiska, formulerad av Hippokrates – aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta? Eller är den att till varje pris tillgodose patientens önskemål oavsett vad de grundar sig på?

Hur de frågorna besvaras avgör inställningen till dödshjälp oavsett i vilken form den bedrivs.

Fortfarande finns chansen att sätta ner foten och säga ett bestämt nej. Om det inte sker är risken stor att Sverige inom kort anträder ett sluttande plan där utbyggd vård i livets slutskede ställs emot ett i kronor och ören billigare alternativ, en ättestupa av modernt snitt.

Annons
Annons
Annons
Annons