Skrivs nytt kapitel i kyrkohistorien?

Tanken på en klyvning av Svenska kyrkan måste få tänkas

Ledare

Det går en spricka genom svensk kristenhet. Den skär rakt igenom samfund och enskilda församlingar. Alla delar av kristenheten är – eller kommer att bli – påverkade men allra tydligast är den inom det största samfundet, Svenska kyrkan. Om den inte var uppenbar tidigare har den blivit det genom det pågående ärkebiskopsvalet.

Det är inte om enkla ting man är oense. Det gäller inte frågor om organisation, ekonomi eller former för verksamheten. I stället handlar det om det allra mest grundläggande, synen på Bibeln i allmänhet och på kyrkans herre, Jesus Kristus, i synnerhet.

När ingen av ärkebiskopskandidaterna ger klart och entydigt besked om vad som är skillnaden mellan honom och Muhammed (i en enkätfråga i Kyrkans Tidning) får det konsekvenser, liksom när huvudkandidaten i utfrågningen förnekar jungfrufödselns biologiska realitet. Det är då som den ansedda teologen Eva Hamberg inte bara lämnar prästämbetet och sitt säte i läronämnden utan också begär utträde ur Svenska kyrkan. Och det är då som Svenska kyrkans eget organ Kyrkans Tidning slår fast att om kyrkans högsta företrädare inte längre tror att kyrkan tillhör Kristus så är det ärligare att ”ta ner skylten och stänga butiken”.

Kyrkans Tidning föreslår att Svenska kyrkan ska låta en kommission ta itu med tros- och bekännelsearbetet för att undersöka ”var relativismens yttersta posteringar går för att man ska kunna kalla sig en kristen kyrka”.

Det är en utmärkt idé – men frågan är om det inte redan är för sent. Liksom det antagligen är för sent när ärkebiskops­kandidaterna i Dagens enkät på nyhetsplats ger betydligt mindre utmanade svar på spörsmålet om Jesus är enda vägen till Gud.

Frustrationen hos alla dem i Svenska kyrkan som inte tvekar om att Bibeln är Guds ord och Jesus Kristus hans son med fullständigt unika egenskaper har vuxit under så många år att vägen framåt är svår att se framför sig.

Kommer framtida kyrkohistoriker att kunna konstatera att hösten 2013 var den tidpunkt då konturerna på en ny, stor luthersk frikyrka i Sverige började bli urskiljbara? Tanken är inte ny och den måste kunna tänkas utan att utlösa panikreaktioner. De praktiska problemen att mejsla fram ett nytt samfund ur den forna statskyrkan är självfallet gigantiska – men de är inte oöverstigliga.

En sådan ny kyrka skulle få en stor bredd. Där skulle de mest högkyrkliga trängas med de mest lågkyrkliga. Olika uttryckssätt i gudstjänst och tillbedjan skulle positivt bejakas. Olikheter i exempelvis ämbetssyn skulle inte hindra syskonkärlek mellan medlemmarna.

Det är inte farligt med bredd och mångfald. Men villkoret är att alla är överens om det riktigt viktiga.

Och för den lutherska kyrkan finns bara ett svar på frågan inte vad utan vem som är centrum: Inte Jesus, som etiskt föredöme eller vishetslärare, utan Jesus Kristus, Guds son, vår Frälsare och Herre.

Annons
Annons
Annons
Annons