SVT passerar etisk gräns med råge

Homofrågan leder in Uppdrag granskning på farliga vägar, skriver Elisabeth Sandlund.

Ledare

Undersökande journalistik är viktig, en omistlig del av den pressfrihet med lång tradition som vi i vårt land har rätt att vara stolta över. Att blottlägga missförhållanden i samhället, att låta strålkastarljuset falla på sådant som sker i det fördolda, att skoningslöst avslöja korruption, maktmissbruk, lagbrott och kränkningar är en av mediernas allra viktigaste uppgifter. Om detta kan inget tvivel råda.

Men med samma kraft måste fastslås att också den undersökande journalistiken har sina gränser. Dess ädla syften kan missbrukas, exempelvis när journalisten eller redaktionen bestämt sig för att hitta belägg för den vinkel som man på förhand har bestämt sig för i stället för att inleda med en all­sidig och förutsättningslös faktasökning.

Då ligger steget till häxjakt snubblande nära, då får all rim och reson ge vika för lusten att avslöja och sätta åt den som mer eller mindre godtyckligt definieras som makthavare, då tillgrips osmakliga och obehagliga metoder. Allt medan stridsropet ”ändamålet helgar medlen” genljuder på redaktionen.

Sveriges televisions ”Uppdrag granskning” har, av allt att döma, med råge passerat den undersökande journalistikens anständighetsgräns. I syfte att avslöja den förmenta homofientligheten inom Svenska kyrkan har man under falska förespeglingar lurat ett antal präster runt om i landet till ”själa­vårdssamtal” som spelats in med dold mikrofon. En av dem berättar i dag på nyhetsplats vad han blivit utsatt för när tv-teamet några veckor senare, med utskriften av samtalet i hand, vill få honom att erkänna att han försökt bota homosexualitet, något som inte får förekomma enligt Svenska kyrkans regler. De misslyckas – av det enkla skälet att ingenting av den arten ägt rum.

Den minnesgode kommer ihåg den likartade bravad som konkurrenten TV4:s ”Kalla fakta” gjorde sig skyldig till för tre år sedan. Den gången var det Frälsningsarmén som utsattes. Ämnet var, inte överraskande, det samma. Anmälningarna till Granskningsnämnden blev många men programmet friades. Nämnden ansåg att inslaget inte ”innehöll några uppgifter om kårledaren som medför att programmet i denna del strider mot bestämmelserna om respekt för privatlivet i TV4:s sändningstillstånd”.

Det kan mycket väl vara en korrekt bedömning. Men den missar målet. Det är inte frälsningsofficerens, pastorns eller prästens privatliv det handlar om. Kärnfrågan är det fantastiska erbjudandet som gäller alla, oavsett omständigheter, trosuppfattning eller samfundstillhörighet, att kunna få ett samtal mellan fyra ögon om det som gör livet tungt, det man grubblar över, det som ger ångest och oro, det man vill ha råd och vägledning om, inte bara av en medmänniska utan av Gud själv.

För den kristna kyrkan är möjligheten att erbjuda själa­vård och/eller bikt minst lika viktig som det är för medierna att kunna ägna sig åt undersökande journalistik. Det är en inte bara central utan en oundgänglig del av prästens och pastorns uppgift, som det är nödvändigt att till varje pris slå vakt om.

Ett själavårdssamtal är en av de mest intima situationer som en människa kan befinna sig i. Det bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan konfidenten och den som lyssnar, vägleder och erbjuder förbön. Att alla konfidenter inte alltid talar sanning i varje detalj är en sak, att missbruka möjligheten genom att medvetet bluffa sig in i samtalsrummet i syfte att använda samtalet och förbönen för att sätta åt prästen något helt annat.

Risken är överhängande att ärligt menande konfidenter, som för första gången vågar sig på att söka själavård, inte blir trodda och tagna på allvar. Prästen eller pastorn kan knappast muddra den som ber om hjälp i jakt på dolda mikrofoner, men blotta misstänksam­heten att man mycket väl kan vara utsatt för en bluff kan få konsekvenser för förhållningssättet till konfidenten.

Om programmet sänds som planerat och om de fejkade själavårdssamtalen tillåts spela en roll kommer det, säkert som amen i den kyrka ”Uppdrag granskning” förnedrar, att anmälas till Granskningsnämnden.

Låt oss hoppas att de striktare reglerna för SVT, jämfört med TV4, om saklighet och opartiskhet leder till en annan utgång. Och även om så inte blir fallet, låt oss hoppas att SVT:s ledning inser att en av dess mest prominenta redaktioner trampat rejält i klaveret och behöver nya, striktare riktlinjer för sitt arbete.

Annons
Annons
Annons
Annons