Världen måste agera för krigets Aleppo

Nu behöver både FN, stormakter och enskilda individer kliva fram.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Kriget i Syrien är inne på sitt sjätte år. Det mänskliga lidande som det har orsakat har ofattbara proportioner. Antalet döda mäts i hundratusental, antalet flyktingar i miljoner. De rapporter som de senaste veckorna nått oss från Aleppo är omöjliga att värja sig för. Civilbefolkningen lider när de stridande parterna drabbar samman. De sjukhus där skadade borde ha en chans att få vård är pulvriserade efter bombanfall. Barn dör inför våra ögon i scener förmedlade av tv-kamerorna.

Situationen kan tyckas hopplös. Men det värsta som kan hända är om handlingsförlamningen griper omkring sig, om omvärlden får för sig att det inte finns något att göra, vare sig nu i det akuta krigsskedet eller senare, den dag när striderna är över och en ny framtid för Syriens folk ska skapas.

Handlingsalternativ finns. Det som det råder brist på är vilja, förmåga och kraft att agera.

Det gäller på alla nivåer, världssamfundet lika väl som världens stormakter inklusive EU, Sverige som nation likaväl som varje enskild människa som vill kanalisera sitt medlidande.

”Ja, vi kan”, skrev Dagens ledarredaktion i december 2015 och alluderade på Barack Obamas paroll inför presidentvalet för åtta år sedan.

Den gången handlade det framför allt om flyktingsituationen. Dagen har alltsedan kriget i Syrien bröt ut envetet hävdat att omvärlden, framför allt Europas stater, har ett kollektivt och enskild ansvar att ge de människor som måste lämna allt för att undkomma förföljelse, terror och död en fristad och en möjlighet att skapa sig en ny framtid. Mycket tidigt, långt innan lille Alan spolades upp på den turkiska badstranden, lyfte vi första gången frågan om behovet av säkra flyktvägar till vårt land och till andra europeiska stater för människorna i Syrien.

Frågan är lika aktuell i dag.

Det är en skam för Sverige och för EU att vi inte förmått hitta konstruktiva lösningar i en akut situation, att vi lämnat Syriens folk i sticket när det behövt oss som bäst.

Länge var Sverige ett föredöme för andra nationer, som pekade på en medmänsklig väg i en omänsklig tid. Den epoken är förbi. I stället har den nationella egoismen fått fritt spelrum när rädslan för en samhällskollaps gjort att tidigare öppna hjärtan slutits till och förhärdats. Sverige kan inte längre göra anspråk på hederstiteln ”humanitär stormakt”.

Detsamma gäller i ännu större utsträckning EU, där ansträngningarna nu är inriktade på att stärka murarna till den europeiska fästningen inte bara temporärt utan för all framtid genom att se till att så få flyktingar som möjligt kan utnyttja den asylrätt som snart inte är mer än ord på ett papper. Också de stolta utfästelserna om att i stället hjälpa på plats har fallit platt till marken. Vad det handlar om är inget annat än ett dubbelt misslyckande, en härdsmälta för europeisk mellanösternpolitik som civilbefolkningen får betala priset för.

Världssamfundet har hittills kommit till korta när det gäller att hitta lösningar på den konflikt som förorsakar det mänskliga lidandet. Det innebär inte att ansträngningarna bör upphöra.

Om diplomatin inte ger resultat är svaret inte att sluta med diplomati utan att förstärka den ytterligare.

Sverige intar inom kort sin åtrådda plats i Säkerhetsrådet men borde redan nu kunna spela en roll i processen, både som enskild nation och som EU-medlem.

Slutstriden om Aleppo förebådar en ny fas i Syrienkonflikten. Det är fullt möjligt att den innebär en seger för den Assadregim vars förtryck av befolkningen är grundorsaken till stridigheterna. I bästa fall leder det till en andhämtningspaus men knappast till mer än ett skenbart lugn. Hur kan Sverige och andra nationer under sådana omständigheter bidra till att det syriska samhället byggs upp igen? Det är en knäckfråga som kräver reflektion, beslutsamhet och resurser.

Politikernas ansvar är stort men det är också varje samhällsmedborgares. Vår reaktion på skräckskildringarna från Aleppo får inte stanna vid att vi förfasar oss och vänder bort blicken.

När statsmännen sviker tar civilsamhället vid. På sidan 14 i dagens tidning finns information om de hjälporganisationer som är verksamma i Syrien och som behöver resurser, mycket resurser. Det handlar inte om att köpa sig ro i själen utan om att dra sitt strå till stacken för att så långt som möjligt lindra nöd och lidande i en akut situation.

Och som kristna har vi ytterligare ett vapen, bönen. Den dag vi förlorar tron på att bön gör skillnad även i de vidrigaste situationer, den dagen har vi förlorat allt.

Felicia Ferreira, publisher

Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör

Carl-Henric Jaktlund, ledarskribent

Joel Halldorf, ledarskribent

Läs mer:

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Annons
Annons
TORPKONFERENSEN
Annons
Annons