Alexandra Pascalidou: ”Gud är som en krycka – och en spark i baken”

I dag spelar journalisten Alexandra Pascalidou sin sista föreställning av hyllade teaterdebuten ”Alexandras Odyssé” på Göteborgs stadsteater. I Dagens podcast berättar hon om utanförskap, kampen mot rasism och sin relation till Gud.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Alexandra Pascalidou tar emot utanför kontoret på Södermalm i Stockholm. Arbetsrummet andas kaos och kreativitet. Själv skyller hon kaoset på bordsgrannen.

– Jag går hit alldeles för sällan. Det blir när jag verkligen måste få något klart, konstaterar journalisten, författaren och programledaren och slänger ett öga mot pappershögarna på skrivbordet.

I dag har hon en stor artikel för DN som måste kortas ner och skickas in, samt en trave obetalda räkningar att ta sig an.

– Alltså, jag har inte tid att sitta här och berätta om mitt liv, utbrister hon plötsligt och med ens känns hela intervjun hotad.

– Jag brukar aldrig tacka ja till sådana här poddar, jag fattar inte varför jag gjorde det den här gången, fortsätter hon.

Hon är just hemkommen från en jobbresa­, där hon deltagit i Unesco:s konferens i Paris om hoten mot journalistiken och gjort tv-jobb i Grekland. Hon är märkbart stressad och har ont i magen.

– Men jag får skylla mig själv när jag häller i mig en kanna kaffe om dagen, säger hon och spricker upp i ett litet leende.

Kanske blir det en intervju ändå.

Alexandra Pascalidou är just nu aktuell med föreställningen av ”Alexandras Odyssé” på Göteborgs statsteater. Hon har själv skrivit manus och står även på scenen. Föreställning som bygger vidare på hennes bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon”, tar sig an vår tids stora frågor om migration, integration­, rasism och populism.

– Människor har kommit till Göteborg från, Aten, Paris, Helsingfors och alla möjliga håll för att se pjäsen. Den handlar om det som är viktigast just nu. Om rasismen, segretationen och de högerextrema vindarna som blåser genom Europa.

Hon beskriver möjligheten att göra teater som en dröm som gick i uppfyllelse. Och allt tack vare ett plötsligt telefonsamtal.

– Jag fick ett samtal från en kvinna som heter Anna Ulén och som i dag är regissör för föreställningen. Hon berättade hon ville sätta upp min bok som teater och frågade om hon fick gå till några teatrar för att stämma av intresset.

– Jag sa ”absolut”. Själv skulle­ jag aldrig våga höra av mig till en teater och försöka sälja in mig själv. Innerst inne är jag väldigt blyg, säger hon och tystnar ett slag.

Vid första anblicken känns ordet blyg som det sista adjektivet som skulle användas för att beskriva Alexandra Pascalidous personlighet. Samtidigt är det tydligt att kvinnan i det lilla kontoret inte skämtar.

– Många har en bild av mig som en person som slår mig fram. Men sanningen är att jag är väldigt blyg och den blyg­heten kommer från en uppväxt där jag hela tiden tvingades att dölja vår fattigdom. Med det följde mindervärdighetskomplex och ett bräckligt självförtroende.

Lyssna på poddavsnittet när Dagens människa möter Alexandra Pascalidou - och följ podden här.

 

Trots stora yrkesmässiga framgångar har barndomens känsla av utanförskap följt henne.

– Som tjej och blatte har jag aldrig riktigt blivit insläppt i den svenska gemenskapen. Jag menar, så fort jag säger att jag är svensk blir folk provocerade.

– Men det är också där det här med Gud kommer in. Jag har börjat tänka att det måste finnas en annan och större rättvisa. Och eftersom jag är så blyg och inte vill sälja in mig själv så ber jag till Gud och så skriver jag ner mina drömmar och böner i min dagbok.

Så såg också processen ut kring teaterföreställningen ”Alexandras Odyssé”. En dröm i en dagbok, bön och så det där telefonsamtalet. Nästa gång Anna Ulén ringde hade hon ett möte inbokat med Göteborgs stadsteater. Alexandra var i stan för att spela in delar av SVT-serien ”De kallar oss tiggare” och gick upp till teatern.

– Där satt ensemblen på kanske­ hundra personer. Det var en skräcksituation att stå inför alla de här bildade människorna.

– Jag var helt oförberedd. Men samtidigt är hela mitt liv en slags förberedelse, jag pratar med varenda stackare jag möter. Det kan vara tiggare, heroinister, alkisar eller vd-gubbar. Så jag började improvisera och berätta vad jag mött och vad jag skulle vilja göra och mycket av det har sedan blivit scener i föreställningen.

Du verkar ha en speciell relation till de kantstötta och tilltufsade i samhället, människor som hamnat lite utanför.

– Verkligen. Och alla priser och utmärkelser jag fått, de har kommit från de här marginaliserade människorna. Jag tror att de upplevt att de i mig mött något som jag faktiskt brytt sig och inte bara generaliserat. För mig finns Gud i spärrvakten i tunnelbanan, i städerskan i Buenos Aires­. Det är där jag tycker att jag hör Guds röst.

Det är ju också en biblisk tanke. Jesus identifierar sig med de utsatta och säger bland annat ”allt vad ni gjort för dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig”.

– Det som är så klurigt med Gud är att vi inte helt kan veta var eller hur vi möter Gud.

– Ibland så kan jag förundras över mig själv och känna att den här kraften är inte min egen. Jag förundras över hur jag som egentligen är utbränd och deppig kan orka så mycket. Det är som att det finns en batteriladdare, för att använda en väldigt världslig bild.

Du hämtar kraft hos Gud?

– Ja, kraft, hopp, tillförsikt, tröst. Allt det jag saknat i mitt liv. Jag behövde Gud i mitt liv som en krycka, ett stöd, en famn att vila i. Och ibland som en väckarklocka, eller en spark i baken.

Vilken relation har du till Jesus?

– När jag läser om Jesus så ser jag någon som vill spida ljus, kärlek, förståelse och försoning. Och jag vill verka i den andan.

– Det var också därför jag valde att gå mot strömmen och gå med i Svenska kyrkan. Jag tycker att de verkligen tar Jesus på allvar och visar stor öppenhet och acceptans för människor i en tid när trenden är den motsatta. Jag är full av beundran inför det.

Sin kyrkliga uppväxt har Alexandra Pascalidou annars i grekisk-ortodoxa traditionen. Hon växte inte upp i ett troende hem, men sprang gärna till kyrkan i den bergsby hon växte upp i.

– Jag trivdes i kyrkan och var där så ofta jag kunde. Jag satt där i kyrkan i mina smutsiga skor och lärde känna prästen.

– När jag som vuxen bodde ett par år i Grekland, hade jag också regelbunden kontakt med en ortodox­ präst. Så gör många i Grekland. Där är det pinsamt att gå till psykologen, men alla har en andlig fader som man anförtror sig åt, berättar hon.

Hur har du det med Gud i dag?

– Jag är så tacksam till Gud och jag tackar honom för allt jag fått. Jag säger ”tack gode Gud för att jag har en dotter. För att vi är friska. För att vi har ett hem. För att vi har duntäcken i sängarna”. Jag är så tacksam för allt det här.

– Varje gång jag går in i en tv-studio gör jag korstecknet. Det är också ett sätt för mig att visa tacksamhet och ödmjukhet.

Och tack till dig, för att du tog dig tid med oss.

– Det är jag som ska tacka. Nu förstår jag varför jag gick med på att göra den här intervjun. Jag skulle behöva en daglig dos av sådana här samtal.

Mer från podden Dagens människa

Alla tidigare artiklar

Fakta:

Alexandra Pascalidou

Yrke: Journalist, författare och programledare.

Ålder: 44 år.

Bor: Stockholm.

Familj: En åttaårig dotter­.

Aktuell: Med sista föreställningen av ”Alexandras odyssé” på Göteborgs stadsteater.

Mer i podden   – Alexandra Pascalidou om

Sin morfar som var hennes stora­ hjälte.

Relationen till bönen Fader vår.

Hur dottern lärt henne om förlåtelse­.

Annons
Annons
Dagens människa
Annons
Annons