Ann Heberlein: ”Jag gör alltid korstecknet när jag ska flyga”

Ann Heberlein är lektor i teologi och undervisar i religionsfilosofi, men när det gäller Gud är känslan viktigare än alla böcker i världen. I podden Dagens människa berättar hon om hur hon motar sin rädsla för döden och varför hon inte blev präst.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Luften fylls av energi när hon kommer in i det lilla konferensrummet vi lånat, ovanpå Svenska mässan i Göteborg. Ann Heberlein är en sådan gäst som vi sett fram emot att bjuda in till poddcasten Dagens människa. Samtidigt har vi kanske dragit oss för det en aning. För hur pratar man om Gud med någon som undervisar, debatterar och skriver böcker om det existentiella dagarna i ända?

Så fort vi börjar samtalet med Ann Heberlein, blir det dock tydligt att hon inte har tröttnat på att prata om sin tro. Samtalet blir livligt och fundersamt på samma gång. Intresset för Gud har funnits så länge Ann Heberlein kan minnas.

Föräldrarna var inte troende, men de hade en bibel hemma. När Ann var sju år började hon läsa i den. Ibland samtalade hon med mammans väninna Anna, som var pingstvän.

– Jag kunde fråga Anna om sådant jag inte förstod. Det var så spännande att prata med henne, för hon hade något annat än vad som fanns i mitt hem.

Intresset för Gud höll i sig. Ändå var Ann nästan den enda i klassen som valde att inte konfirmera sig i tonåren.

– För mig var konfirmationen ett statement, och jag tyckte att det fanns något hållningslöst över mina klasskamrater som konfirmerade sig trots att de inte trodde på Gud.

När Ann var i tjugoårsåldern började hon besöka gudstjänsterna i Svenska kyrkan i Lund där hon bor. Kyrkan var en helt främmande miljö för henne.

– Jag visste inte när man skulle stå och när man skulle sitta. Som tjugoåring har man inte något riktigt sammanhang i kyrkan. Det blev lättare när jag fick mitt första barn. Då fick man en ingång via barnverksamheten.

Ann fortsatte att gå i kyrkan och engagerade sig som söndagsskollärare. När hennes son skulle döpas bestämde hon sig för att konfirmera sig. Då var hon 21 år gammal och hade läst teologi i några år på universitetet. Det blev en speciell konfirmation där Ann gick i egna samtal med sonens dop-präst Barbro.

– Sedan hade vi en ceremoni där det bara var jag, prästen och min dåvarande man.

För Ann var det viktigt att få konfirmera sitt barndop. Dessutom siktade hon vid den här tiden i livet på att bli präst. Då var man tvungen att vara konfirmerad. Efter ytterligare några års studerande bestämde hon sig dock för att bli forskare i stället.

– Jag insåg att jag är för dålig på grupparbete. Att arbeta i församling kräver stor samarbetsförmåga och mycket tålamod, och det har jag inte i så stor utsträckning som jag skulle önska.

Den akademiska världen passade Ann Heberlein bra. Hon älskar att undervisa, och snart började hon också att skriva böcker, flera har handlat om hennes kamp mot psykisk ohälsa. Den senaste i raden, ”Gud om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig”, kom för drygt ett år sen. Den är en slags essä – bok där Ann ställer ett antal frågor till Gud. Det är svåra frågor där hon tillåter sig att vara ganska aggressiv mot Gud och ställa honom till svars för all världens elände. Sedan svarar Gud.

Är det verkligen Gud som svarar?

– Det var ju inte så att jag kopplade bort mitt intellekt och lät pennan gå. De där svaren som jag låter Gud ge mig och alla andra är så klart en konsekvens av att jag har läst mycket teologi under många år. Jag tror att Gud är inblandad i processen att hitta svar på de svåra frågorna. Svaren finns nedlagda i skapelsen, det handlar om att vi ska se dem.

Svaren som Gud ger i Ann Heberleins bok, målar en ganska trött och nästan mänsklig bild av Gud. En Gud som tycker att vi människor klagar och borde ta mer ansvar själva.

Så Gud bryr sig inte om oss?

– Jo, jag tror på en Gud som fortfarande är aktiv i skapelsen. Men jag tror att han kan känna som man kan göra när man har tonårsbarn. ”Hallå! Jag bar er, bytte era blöjor och tog hand om er när ni var sjuka. Ni har fått alla förutsättningar. Är det inte dags att ni klarar er lite själva nu?” Vi har en del av ansvaret själva. Den dag Eva valde att ta äpplet valde vi att bli myndiga.

Får man aldrig klaga på Gud?

– Jo, Gud klarar det också. Men vi måste också komma ihåg att vi är Guds medskapare. Jag har mött människor som jag tror har varit sända av Gud. På det sättet agerar faktiskt Gud. Jag kanske inte har så stor rätt att klaga på Gud ändå. Jag sitter ju faktiskt här ändå. Jag har klarat mig, och det tror jag att jag har gjort med Guds hjälp.

Kan en person som sysslar så mycket med Gud i teorin också bli knockad av Gud, känslomässigt?

– Ja. Den intuitiva upplevelsen av Guds närvaro är mycket viktigare än alla böcker jag läst. Då och då får jag en stark känsla av Guds närhet. Det händer när jag är i naturen, men också i gudstjänsten.

Varför tycker du så mycket om att gå på gudstjänst?

– Jag tycker om att vi sitter alla tillsammans och att vi tror på samma Gud. Det finns en relation bakåt, historiskt, och en relation framåt. Jag tycker om att be Fader vår tillsammans och nattvarden är också viktig. Att få ta emot Kristi kropp och blod och bli förlåten.

Har du några kristna vanor i vardagen­?

– Jag har en vana som skrämmer folk lite och det är att jag alltid gör korstecken när jag ska flyga. Folk omkring mig tror att jag är terrorist! Jag är inte flygrädd, det är bara en slags reflex. Korstecknet är en bön för mig. Jag gör det även när jag hör en ambulans. Som en bön för den människa som är i nöd.

Vad tänker du om döden?

– Jag tycker inte så mycket om döden, men den tanke som hjälpt mig mest är något som författaren Birgitta Stenberg sa i sin sista intervju då hon var sjuk i cancer. Hon sa att ”hela mitt liv har varit ett äventyr, men nu står jag inför det allra största äventyret. Det vi inte vet något om.” Vi har ju en tro på att det faktiskt inte tar slut med detta liv. Jag har försökt transformera min rädsla för döden till nyfikenhet. Det går ganska bra tycker jag.

Borde vi prata mer om döden?

– Ja. I Svenska kyrkan verkar det lättare att tala om att vi ska föra Guds kärlek vidare, ta ansvar för miljön och flyktingar. Här och nu. Idén om evigt liv är nästan lite pinsam. Men hoppet om evigheten är ju det som kyrkan kan ge som inte Amnesty kan ge. Tro är varken vetenskaplig eller intellektuell, men den är ett djupt mänskligt behov.

Ska du inte bli präst i alla fall?

– Nej, jag är inte så förtjust i utvecklingen av Svenska kyrkan på riksplanet. Den har blivit för politiserad. I kyrkan vill jag att vi ska lägga av oss alla andra identiteter och bara vara tillsammans som kristna. Men jag trivs i min församling i Lund.

Mer från podden Dagens människa

Alla tidigare artiklar

Fakta:

Ann Heberlein

Ålder: 46 år.

Bor: I Lund.

Yrke: Lektor i tros och livs-åskådningsvetenskap, författare, kulturskribent och debattör.

Familj: Make: Erik van der Heeg. Två vuxna söner och en tonårsdotter.

Församling: Domkyrkoförsamlingen i Lund.

Fakta: Mer i podden – hör Ann Heberlein om

Människans längtan efter mening­.

Boken som blev något annat.

Svårigheten att tro när livet är svårt.

Annons
Annons