Ann Jonsson: Som ett vaccin mot rasism

Strax utanför Krakow ligger historiens största dödsfabrik. Här mördades över en miljon människor.Att besöka Auschwitz-Birkenau är obehagligt, men viktigt för framtiden.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

2016 besökte över två miljoner människor dödslägret i Polen. Det är fler besökare än nånsin. Många skolklasser och konfirmationsgrupper kommer hit, även från Sverige. Att med egna ögon se ett koncentrationsläger är en vaccination mot rasism och förnekelse.

Vi är en grupp på 20 personer som denna gråa och regntunga dag går genom husen och barackerna där fångarna bodde. Vädret känns passande.

Vi passerar taggtråden, elstängslen, avrättningsmurarna och vakttornen. Vi ser rummen med skor, väskor, glasögon och hår.

Att komma så nära offrens personliga tillhörigheter väcker många tankar, kontrasten till det riktiga livet de nyss lämnat.

Vår guide Sebastian Lawczys stannar framför en klassisk bild från befrielsen, där en grupp barn går mellan taggtrådsstängslen.

Han träffade för några år sedan flickan längst fram på bilden. Hon och hennes tvillingbror hade ingått i dödsläkaren Josef Mengeles experimentgrupp.

”Onkel Josef var så snäll mot oss barn. Han gav oss leksaker och godis, han lekte och spelade fotboll med oss”, berättade hon.

Att han dagen efter kunde utföra de mest djävulska experiment på samma barn är omöjligt att förstå.

Vi går in i gaskamrarna och ser brännugnarna i det ursprungliga Auschwitz från 1940. Alldeles intill ligger Auschwitz-Birkenau, som stod färdigt 1942, och där det mest industriella dödandet utfördes.

Vi slussas hit med buss. Mitt hjärta klappar hårt, framför mig ligger platsen jag sett på film, läst och tänkt på. Jag ser en åker med ett jättehus där järnvägsräls går rakt in i porten. Det är mindre än jag föreställt mig. Men min första tanke är: Hur kunde man säga att man inget visste?

Som mest kom över 3 000 personer hit dagligen och bara några hundra meter bort ligger det lilla samhället Oswiecim. Det är kallt och overkligt. Det här är ingen resa man blir glad av, snarare ett besök där man känner att man har ett ansvar, ett ansvar att berätta.

Annons
Annons
Dagens människa
Annons
Annons