Ann-Mari och Benkt fann både Gud och varandra

Det har gått tio år. Tio år sedan Ann-Mari och Benkt fick börja uppleva vad det kan vara att tro. Då bar de efternamnen Elebro och Andersson. Nu heter båda Stonner.Vägen var inte rak innan de klev in i Smyrnakyrkan i Göteborg. Och är det inte nu heller. Men nu vandrar de tillsammans och med Gud. Det är skillnaden.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Vi tar trapporna upp till en lugnare del av Smyrnakyrkan. Kaféet med utsikt mot Hagakyrkan håller på att stänga och sofforna i foajén är upptagna av samtal. Samtal som inte är våra. Men samlade runt ett bord blir vi fem som skapar vårt eget.

Förutom Ann-Mari, Benkt och jag är det även deras goda vänner Barbro och Gunnar Sköldeberg. En vänskap lika gammal som paret Stonners kristna tro, med födelseår 2006.

– Det var här vi fick vår första kontakt med kristna människor. Och Barbro och Gunnar kom väldigt snabbt i vår väg. Jag var jättetörstig och ville vara med i alla sammanhang jag kunde, jag anmälde mig till städning och kafé och jag vet inte allt, säger Ann-Mari Stonner.

Just i Smyrnakyrkans kafé satt hon och Benkt och berättade för journalisten Jonatan Sverker om sin brokiga livsresa fram till 2008 inför en text som publicerades i dåvarande tidningen Trons värld.

Sedan dess har det hänt mycket.

– Jag har gått från att överleva till att leva. Det är svårt att förklara för någon som inte är troende, men man får verkligen­ ett liv. Från att ha levt för sig själv. Jag är en stor djurvän, men det har utökats till att även omfatta människor nu. Nu har jag en väldig nöd för allt och alla, säger Ann-Mari Stonner.

– Det har gått uppåt. Allt har bara accelererat. Det är ju en följd av frälsningen, säger Benkt.

2006 bodde de i andra hand, i en liten tvårummare i Masthugget. Båda två saknade jobb, det gemensamma byggföretaget hade gått omkull, Ann-Mari studerade och flyttarna hade gått mellan olika boenden på kort tid.

– Vi hade haft det kämpigt i flera år. Benkt tycker inte alls att vi haft det tufft, men jag tycker det, säger hon.

Är ni inte riktigt överens?

– Nej, man får ju gradera det, säger Benkt.

Alla vid bordet skrattar.

– Och så fick vi ett vräkningsbesked för att den som vi hyrde av inte hade betalat till hyresvärden. Så inga pengar, inget jobb och snart inget tak över huvudet. Jag tycker att det var en lite taskig sits alltså…, säger Ann-Mari och berättar att hon var helt slut.

De befann sig bokstavligt talat mitt i livet när hon slängde iväg en kort bön: ”Nu vill jag inte mer. Gode Gud finns du så…”

En bön som resulterade i tanken att gå in på annonssajten Blocket. Där hade en passande bostadsannons nyss lagts ut.

– Jag ringde på den lägenheten och sa som det var, att vi hade betalningsanmärkningar och behövde någonstans att bo. Han erbjöd oss att komma och titta. Det var en fantastiskt fin lägenhet med för dyr hyra. Men han sa att han skulle sänka hyran så att vi kunde få råd med den om vi åtog oss att sköta trädgården och lite trappstädning. Det var som en gåva eftersom jag ville ha en trädgård att pilla med, säger Ann-Mari.

De fick lägenheten, i ett hus nära Östra sjukhuset i Göteborg. Hon tänkte att det inte kunde vara en slump.

– Ett så tydligt bönesvar.

Ann-Mari kände att hon ville tacka på något sätt. Vid ett tillfälle när hon passerade byggnaden där vi sitter den här dagen lade hon märke till att fastigheten hade ett kors. Det var något bekant för Ann-Mari.

Hon gick in och blev mottagen av en av värdarna. En kvinna­ som nu inte lever längre.

– Hon hette Ulla Larsson, kom emot mig med öppna armar och sa ”Välkommen!” Jag var tafatt och visste inte vad jag skulle säga.

– Men jag sveptes med, hon bad med mig och bjöd dit mig till på söndagen.

Det blev en stark gudstjänst.

– Det var ord som var riktade till mig och jag tänkte ”Hur kan någon veta det?”. Jag bara grät och grät och grät. Och snorade ner Ullas näsduk. Jag var uppfylld­ och varm. Jag visste inte vad jag skulle göra med alltihop.

Senare en natt när Ann-Mari och Benkt lagt sig för att sova ställde hon frågan till honom: ”Tror du på Gud?”. ”Någonting finns det väl”, svarade han och så pratade de inte vidare om saken.

Men det var musiken som skulle bli ingången för Benkt. Han har arbetat som musiker i 30 år. 1969 började han göra det på heltid. Trummorna ligger närmast till hands.

– Din styrka är din långa erfarenhet och din improvisationsförmåga, flikar Gunnar Sköldeberg in.

Den 23 april 2006 hade Smyrnakyrkan en vårkonsert. Ett datum Stonners minns lika tydligt som bröllopsdatumet den 4 oktober 2008.

– Jag tänkte ”Bengt är ju musiker, jag tar med honom. Ifall han blir uttråkad kan han ju titta på knapparna på mixerbordet”, säger Ann-Mari.

– Hon känner sin man, säger Benkt.

Tittade du mest på knapparna?

– Jag kommer ihåg precis hur det var. Tårarna rann. Det var så vackert och fint. Jag blev varm, det var något som hände.

– Jag bad för Benkt hela gudstjänsten: ”Gode Gud, gör med honom som Du har gjort med mig.” När vi kom ut sade han ”Du, det här blir vårt stamhak.”.

Nya skratt breder ut sig kring bordet där vi sitter.

– Det är fantastiskt att Herren för dig till en konsert. Musik är ditt liv och det öppnar hjärtat. Det är som hand i handske, säger Gunnar.

– Mellan klockan åtta och halv nio mötte jag Jesus där, säger Benkt.

Efter den kvällen var det som om han fick ett nytt språk.

– Alla svordomar försvann. Och jag hade ett ganska tufft språk innan. Jag kunde inte säga en mening utan någon typ av svordom i. Och det bara försvann, kan du fatta det?

Ann-Mari beskriver den närmaste tiden därefter som ett smörgåsbord.

– Det bara radades upp märkliga händelser. Ekonomi och arbete löste sig. Människor kom i vår väg, vi kom in i sammanhang. Relationer som hade varit trasiga inom släkten löste sig. Vi sveptes bara med av en god vind. Jättehäftigt. Det kom in en läkedom.

Benkt spelar trummor i gudstjänsterna i Smyrna international och har sedan 2008 fått möjlighet att spela mycket i Norge. Bland annat med evangelisten Jørn Strand och Evangeliesenteret, en norsk motsvarighet till LP-verksamheten där han mött många före detta missbrukare.

– Det har varit väldigt berikande att vara med. Där får jag vittna.

Ann-Mari har arbetat mycket och med det mesta genom livet. Inom vården, som busschaufför, byggnadsingenjör, läst fysik, jobbat med utbildning, upplevt ”IT-bubblan”, arbetat som miljö- och kvalitetsrevisor och städat. Sedan fem år tillbaka jobbar hon som kanslichef i Svenska kyrkan.

– Jag ville ha tro och arbete på samma ställe, säger hon.

Numera bor Ann-Mari och Benkt Stonner i ett litet rött hus i skogen i Lindome. När de, trots betalningsanmärkningar från den gemensamma företagskonkursen, kunde köpa huset var det ett bönesvar i stil med lägenheten i östra Göteborg.

Återigen. Vännerna Barbro och Gunnar Sköldeberg, som de tidigt började dela bönegrupp med, har varit en stabil punkt. Inte minst när det gäller vandringen i tron. Stämningen blir påtagligt känslomässig vid bordet när deras vänskap kommer på tal.

– De har stabiliserat mitt liv. I stället för att kastas fram och tillbaka, som det var mycket förr, känner jag att det är en stabil och trygg väg. De har varit en väldig trygghet för oss de här åren, säger Ann-Mari Stonner.

Fakta:

Ann-Mari och Benkt Stonners

Ann-Mari Stonner

Ålder: 55 år.

Gör: Kanslichef i Svenska kyrkan, Särö pastorat.

Benkt Stonner

Ålder: 68 år.

Gör: Spelar trummor i flera olika grupper­ och sammanhang.

Övrigt: Hos paret i Lindome bor även en romsk familj som sedan de fått hjälp att komma in samhället inte behöver tigga längre.

– De har tillfört oss väldigt mycket, säger Benkt Stonner.

Annons
Annons
Annons
Annons