”Äntligen får vi samer berätta vår egen historia”

2018 firar den samiska kampen för sina rättigheter 100 år. Saila-Marie Persson tillhör den unga generationen samer som inte upplevt samma förtryck som hennes äldre släktingar brottats med. Hon är 26 år och renägare och hon brinner för att dela med sig av den samiska kulturen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

– Jag är inte aktiv renskötare som min pappa och bror är, jag flyttar inte med renhjorden till vinterbetet. Men jag tror ändå att jag har den här nomadiska rastlösheten i kroppen när årstidsväxlingarna kommer, säger Saila och ler.

Och visst upptar renskötseln en stor del av hennes vardag, trots att hon har ett ”vanligt” jobb på ett äldreboende. Det samiska nyåret börjar på våren, i maj, när kalvarna föds.

– Då försöker jag vara med så mycket som möjligt ute på fjället för att bevaka kalvarna för rovdjuren. Här omkring är det mest björn och järv men också örn. Svenska staten har bestämt att man ska tåla att förlora tio procent av renhjorden, men vi har haft katastrofår när vi mist mer än 40 procent, säger Saila.

Det är tufft, menar hon, att anpassa sig efter den svenska byråkratin när det handlar om liv och död. Enda möjligheten är att ansöka om skyddsjakt – och så förstås att vara med ute på fjället och försvara kalvarna.

Längre fram på sommaren är det dags för kalvmärkning och då jobbar hela Jijnjevaerie sameby tillsammans – fem stora familjer som inväntar rätt väder för att samla ihop renarna på kalfjället. Hjorden drivs in i ett stort hägn där märkningen pågår under ljusa sommarnätter för att inte stressa djuren i onödan i sol och värme.

På hösten innan brunsten är det dags för slakt, nu för tiden mest för husbehov, och sedan ägnar man sig åt älgjakt som har blivit en viktig binäring. Allt eftersom snön lägger sig över markerna närmar man sig tiden för vinterbetet. När renarna inte längre hittar mat uppe på fjället drar de sig ner mot skogen och då gäller det att ha rätt tajming som renskötare.

– Vi vill inte samla in dem för tidigt för då blir vinterbetessäsongen så lång, säger Saila.

Läs också: Väckelserörelsen på samernas sida
 

Många samer flyttar renarna till vinterbetet med lastbil, men inte Jijnjevaerie sameby. Här har man satsat på att hålla de gamla flyttlederna levande och flytta renhjorden på traditionellt sätt. En sträcka på totalt cirka 16 mil från fjället ner till låglandet.

– Det tar ju sin lilla tid eftersom man måste låta renarna stanna och beta längs vägen, men vi har byggt hagar med 10-15 kilometers mellanrum där vi kan stänga in dem över natten, berättar Saila.

Även om de flyttar renarna på traditionellt sätt så är det delvis med moderna hjälpmedel. Vintertid används snöskotrar och sommartid på fjället fyrhjuling och cross.

Vad är din känsla när ni är där ute och driver renhjorden?

– Även om det är ett väldigt slitsamt jobb så ger det så mycket energi tillbaka att vara ute med renarna på det där sättet, säger Saila.

Det är en frihetskänsla, menar hon. En frihet som visserligen kostar en del.

– Men det är ju inte för att bli rik man håller på med det här.

Saila har en faster som forskar i samisk hälsa och hennes forskningsresultat visar hur viktig samspelet med renen är.

– Det är inte bara ett yrke att vara renskötare. Renen ger så mycket, både glädje och tröst. Den är ju stommen i den samiska kulturen. Även om jag inte jobbar som aktiv renskötare så har jag den här förankringen. Det är renen som styr mitt liv, säger Saila.

Även om Saila tillhör den yngre generationen samer som inte upplevt samma förtryck som drabbat hennes äldre släktingar så lämnar historien spår i vardagen. Hennes mamma fick till exempel inte lära sig sydsamiska när hon var liten.

– Det var så inpräntat i min mormor och morfar att samerna var ett lägre stående folk och när mamma frågade varför de inte fick lära sig samiska svarade morfar att ”så ont vill jag inte mina barn”, berättar Saila.

När hennes mamma blev vuxen lärde hon sig dock språket på egen hand och Saila har växt upp med sydsamiska som modersmål.

– Så jag känner inte av den skammen som morfar hade. Vi har börjat resa oss igen efter så många år av skam, så många generationer som har blivit så hårt tuktade. Men jag kan känna sorg över att Sverige nästan har utrotat sydsamiskan trots att det är en så viktig del av kulturen, säger Saila.

Hennes egen vardag under uppväxten präglades också av ett utanförskap. I skolan upptog undervisningen om samisk kultur en halv sida i historieboken.

– Vi fick lära oss om vikingatiden och stenåldern – och om samerna som om det vore dåtid, trots att det är en levande kultur. Det mina klasskamrater fick lära sig om samerna var ju det jag berättade. Det fanns ingenting i böckerna. Och det är ju en del av Sveriges sätt att förtrycka samerna, att inte vilja berätta i skolan, säger Saila.

Skoltiden var kämpig. Under låg- och mellanstadiet växlade hon mellan två skolor terminsvis då familjen flyttade med renhjorden. När det var dags att börja högstadiet sa skolan stopp och krävde att hon skulle gå i samma klass hela tiden för att man skulle kunna sätta betyg.

– Då fick jag bo inackorderad borta från familjen och renarna, och då var det väldigt mycket hemlängtan.

När samerna för 100 år sedan började resa sig och kämpa för sina rättigheter spelade en kvinna vid namn Elsa Laula Renberg en ledande roll.

– Jag är en gammal ättling till Elsa så det känner jag mig stolt över. Hon var verkligen före sin tid och gjorde många resor till Stockholm för att prata om samerna och deras rättigheter, säger Saila.

Kampen för upprättelse är fortfarande viktig och det är lång väg kvar att gå, menar Saila.

– Sverige har fått kritik av FN upprepade gånger för att inte ta vara på samernas rättigheter som urfolk.

Men samtidigt sker en slags revansch för den samiska kulturen – just på kulturscenen. Filmen Sameblod prisades med fyra Guldbaggar och slog tittarsuccén Solsidan när man tog hem publikens pris på Guldbaggegalan. Jon-Henrik Fjällgren, Sofia Jannok och Maxida Märak tar plats på musikscenerna, och SVT:s dokumentärserie Renskötarna – där för övrigt Sailas lillebror Lara är en av huvudpersonerna – för den samiska kulturen rakt in i de svenska vardagsrummen.

– Det är på tiden att vi får ta plats och det är fantastiskt att samerna äntligen får berätta sin egen historia i nutid.

Annons
Utfrågningarna av partiledarna
Annons