Bibelkrönikan: Gud kan använda oss så länge vi tackar honom

Anna Sophia Bonde skriver utifrån söndagens bibeltexter i kyrkoåret.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Profeten Hesekiel får av Gud i uppdrag att äta det som Gud ger honom. Det blir en bokrulle med tätt skriven text på båda sidor. Det som stod skrivet där var klagan, suckar och jämmer. (Hes 2:10) Före och efter denna märkliga bespisning får han komma inför Guds tron och se Herrens härlighet. Hesekiel befann sig egentligen i exil borta i Babylon, långt borta från templet i Jerusalem – den plats där Gud enligt alla vid den här tiden normala judiska föreställningar borde vara. Hesekiel, och vi genom honom, får en aning om vad det innebär att Gud är hela världens Gud, större än våra föreställningar, och omgiven av ett obegripligt mått härlighet.

Är den glimten en nödvändig förutsättning för att Hesekiel ska våga profetera de ord som Herren inger honom? Är det så att Hesekiel genom att erfara Gudsfruktan förlorar sin människofruktan? Att, även om budskapet är kärvt – klagan, suckar och jämmer – så kommer det, för dem som tar emot det, att medföra hälsa och liv?

Alla tre bibeltexterna denna söndag vittnar, på sina olika sätt, om samma process. De berättar om hur Gud tar vanliga människor i bruk, hur Han kallar på kreti och pleti, hur Han längtar efter någon att sända. Och de berättar om hur människor hörsammar kallelsen och svarar ja, fastän omständigheterna borde generera ett nej.

Paulus var Timotheos mentor, en andlig far. Ändå vågar han skriva så uppriktigt om hur hela hans verksamhet varit ett resultat av nåd, hur Gud sökt honom, kallat honom, utrustat honom – fastän Paulus, i eget tycke, inte varit särskilt mycket att hänga i julgranen. Paulus underblåser inte någon idoldyrkan hos Timotheos, han pekar vidare, mot Kristus och vad Kristus gjort i hans liv och genom honom.

Lukas berättar om Jesu första möte med Simon. Hur Simon och hans polare varit ute hela natten och, fastän de var rutinerade fiskare, inte fått minsta lilla mört. Han tycker först att Jesu uppmaning (är Han inte snickare?! Vad vet Han om havet?) är märklig. Ändå gör han som Jesus säger och lägger sin egen know-how åt sidan. Kanske är det helt enkelt så att Simon i det läget ger upp. Han orkar inte ens bry sig om eventuellt förlorat anseende i bygden. Det är då, när Simon gett upp, som undret sker.

Vi människor vill gärna visa vad vi går för. Vi tävlar och vill vinna. Vi övar och vill bli bättre, uppnå skicklighet. Allt det där kan Gud använda, vår äregirighet, vår nyfikenhet, vårt mod, vår kunskapstörst. Ändå är det lika sant att allt det där kan ställa sig i vägen mellan oss och vad Gud vill göra i vårt liv. Om vi fått för oss att vår egen (eventuella) kunnighet sätter gränser för vad Gud kan göra, eller om vi tror att vår expertis är en förutsättning för att Gud ska vilja ha med oss att göra – då har vi ändå fått ett och annat om bakfoten.

Gud har skapat oss med fantastiska möjligheter, goda gåvor, egenskaper. Ändå blir det fel när vi inte går via Honom och tackar för det Han gett. Och tvärtom: det blir genast rätt när vi tackar. Alltså: då börjar vi i rätt ända. Då fattar vi vilket under det är att Han utrustat oss så snillrikt. Då fattar vi att det ytterst inte handlar om oss själva och vårt eget rykte, att den vinner som bäst lyckas pimpa sitt varumärke. Utan det handlar om vad Gud vill göra i världen och att Han vill dra in oss i det äventyret.

Han vill sända oss ut i en värld där, som det står i psalmen, stora risker väntar. Ett med din värld, så vill du vi ska leva. Gud, gör oss djärva!

 

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: Hesekiel 1:26-2:3

Och därup­pe syn­tes något som lik­na­de sa­fir. Det såg ut som en tron. Och högst up­pe, på det som såg ut som en tron, syn­tes något som tyck­tes ha mänsk­lig ge­stalt. Från det som föreföll va­ra hans höfter och uppåt såg jag att det glim­ma­de som av vitt guld – det lik­na­de en eld­krans – och från det som föreföll va­ra hans höfter och neråt såg jag något som lik­na­de eld. Han var om­strålad av ljus. Och som bågen bland mol­nen en regnväders­dag var det ljus som om­stråla­de ho­nom. Så ted­de sig an­blic­ken av Her­rens härlig­het. När jag såg det­ta föll jag ner med an­sik­tet mot mar­ken. Och jag hörde någon ta­la. ”Människa”, sa­de han, ”res dig upp! Jag vill ta­la med dig.” Me­dan han ta­la­de fyll­des jag av en an­de­kraft som res­te mig upp. Och jag hörde den som ta­la­de till mig. ”Människa”, sa­de han, ”jag sänder dig till is­ra­e­li­ter­na, de trot­si­ga som trot­sar min vil­ja. Både de och de­ras fäder har va­rit upp­ro­ris­ka mot mig till den dag som i dag är.

Hesekiel 1:8-10

Un­der ving­ar­na ha­de de människohänder åt fy­ra håll. Al­la fy­ra ha­de an­sik­ten och ving­ar. De­ras ving­ar vidrörde varand­ra. De kun­de gå ut­an att vända sig, var och en gick rakt fram. Så såg de­ras an­sik­ten ut: de ha­de ett människo­an­sik­te, och al­la fy­ra ha­de ett le­jo­nan­sik­te till höger och al­la fy­ra ett tju­ran­sik­te till väns­ter och al­la fy­ra ett örnan­sik­te.

Evangelietext: Lukasevangeliet 5:1-11

En gång när han stod vid Gen­ne­sa­retsjön och fol­ket träng­de på för att höra Guds ord fick han se två båtar lig­ga vid stran­den; fis­kar­na ha­de gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Si­mon, och bad ho­nom att ro ut ett li­tet styc­ke. Se­dan sat­te han sig ner och un­der­vi­sa­de fol­ket från båten. När han ha­de slu­tat ta­la sa­de han till Si­mon: ”Ro ut på djupt vat­ten och lägg ut näten där.” Si­mon sva­ra­de: ”Mästa­re, vi har hållit på he­la nat­ten ut­an att få något. Men ef­tersom du säger det skall jag lägga ut näten.” Och de gjor­de så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att bris­ta, och de vin­ka­de åt si­na kam­ra­ter i den and­ra båten att kom­ma och hjälpa till. De kom, och man fick så myc­ket fisk i båda båtar­na att de höll på att sjun­ka. Då kas­ta­de sig Si­mon Petrus ner vid Je­su knän och sa­de: ”Lämna mig, her­re, jag är en syn­da­re.” Ty han och de som var med ho­nom greps av bävan när de såg all fis­ken de ha­de fång­at – li­kaså Ja­kob och Jo­han­nes, Se­be­dai­os söner, som hörde till sam­ma fis­ke­lag som Si­mon. Men Je­sus sa­de till Si­mon: ”Var in­te rädd. Från den­na stund skall du fånga människor.” Då rod­de de i land, lämna­de allt och följ­de ho­nom.

Psaltaren: Psalm 40:6-12

Sto­ra är de ting du har gjort, di­na un­der, Her­re, min Gud, och di­na pla­ner med oss. Ing­en kan mäta sig med dig. Jag vill ta­la och berätta om dem, men de är fler än jag kan räkna. Slak­tof­fer och ma­tof­fer öns­kar du in­te, du har lärt mig att lyss­na. Brännof­fer och syn­dof­fer begär du in­te, därför säger jag: Jag är här. I bokrul­len står vad jag skall göra. Gärna gör jag din vil­ja, min Gud, jag har din lag i mitt hjärta. Jag bär bud om din tro­fas­ta hjälp till den sto­ra tem­pelska­ran. Jag håller in­te till­ba­ka mi­na ord, det vet du, Her­re. Jag ti­ger in­te om din hjälp, att du är tro­fast och räddar förkun­nar jag. Jag döljer in­te din god­het och tro­het för den sto­ra tem­pelska­ran. Du, Her­re, håller in­te till­ba­ka din barmhärtig­het mot mig, din god­het och din tro­het skall all­tid be­va­ra mig.

Val 2018
Skogsbränderna
Annons
Annons