Carl-Johan Gustafsson avled på Roskildekonserten 2000

År 2000 omkom deras son i en tragisk olycka på Roskildefestivalen. Bristande säkerhet orsakade nio unga människors död. Ändå har Ebbe och Birgitta Gustafsson valt att förlåta. I dagarna släpps deras bok om sorgearbetet – och försoningen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Observera att den här artikeln publicerades den 5 september 2003. På grund av spridning i sociala medier kan den åter dyka upp på Dagens mest lästa-lista.

 

Tranås. Det är en stilla sensommarkväll på Regnvädersgatan. Bara welsh-springerspanieln Benson trotsar lugnet med en vild glädjedans på parketten nu när husse och matte äntligen kommit hem.

I dag fick Ebbe och Birgitta boken i sin hand: ”Efter Roskilde”. Lite darrigt och overkligt efter månader av arbete med manus.

– Men vi kände ju att om det här kan vara till hjälp för någon annan så ville vi göra den här boken, säger Birgitta.

Hon sätter på kaffe och plockar fram blåbärspaj. Lägger fram en extra bordstablett på köksbordet.

– Just det här att duka är en sak som är jobbigt. Vi är inte fyra i familjen längre, säger Birgitta.

Linserna finns kvar

Saknaden efter Carl-Johan gör sig ständigt påmind. Ibland går Birgitta in på hans gamla pojkrum och öppnar garderoben där de sparat det mest personliga. Lite kläder, plånboken, ja till och med linserna finns kvar. Annars har de flesta av Carl-Johans saker hamnat hos kompisar som önskade få ett minne av sin kamrat.

– Ibland går jag in och bara plockar med sakerna. Stoppar man in näsan i garderoben luktar det Carl-Johan. Häromkvällen tog jag hans t-shirt och bara drog in doften...Birgitta tystnar. Deras relation var nära. Han var mammas pojke.

– Men det gör inte lika ont i dag att öppna garderobsdörren.Han var bara 20 år när han tillsammans med kompisarna åkte för att lyssna på favoritbandet Pearl Jam på Roskildefestivalen. Hade nyss flyttat hemifrån, nyfiken på livet. ”En riktig livsnjutare” säger Ebbe.

På tröskeln till vuxenlivet

Carl-Johan var mitt i processen att bli vuxen, mitt i frigörelsen från föräldrarna och det lilla småländska samhället Tranås där han växt upp. Lite av en rastlös själ som ville ut och pröva vingarna. Ebbe och Birgitta hade med viss sorg förstått att det här med att gå till kyrkan inte var så viktigt för honom längre. I den musikälskande familjen hade det också varit delade meningar om den musik Carl-Johan lyssnade på.

Kanske var det därför han aldrig berättade för sina föräldrar att han var på Roskildefestivalen. Ebbe och Birgitta såg nyheterna om olyckan på tv och hade inte en tanke på att Carl-Johan skulle vara där. Sorgebudet fick de först ett dygn senare när Daniel Alm, pastor i deras församling, knackade på dörren.

Hur klarar man att leva med sorgen av att mista sitt barn?

– Ja, du, säger Ebbe dröjande. Det trodde man inte att man skulle klara. Det är ju naturligtvis fortfarande väldigt kämpigt. Vissa saker som vi alltid gjort tillsammans inom familjen, jag tänker på jul, på födelsedagar...Tron på Gud har burit både Ebbe och Birgitta. Hon talar om att ”få krypa upp i fadersfamnen” och vad det betytt för henne. Församlingen har också ställt upp, släkt och vänner har funnits där mitt i sorgen.

– Det vardagliga klarar man av, säger Birgitta. Eftersom Carl-Johan hade flyttat hemifrån hade vi redan vant oss vid att det är tyst här hemma. Ingen hög musik, ingen telefon som ständigt ringer, inga kompisar som hälsar på.  Det var skönt att vi hunnit vänja oss vid det.

Ibland är det tyngre

Men sen kommer det dagar...Som Carl-Johans födelsedag den 21 augusti. Då gick de till graven med 24 rosor, en för varje år han skulle ha fyllt.

I det känslomässiga och praktiska kaos som uppstod efter olyckan var den stora frågan ”varför”.

De första dagarna

De första dagarna fylldes huset av blommor och vänner som ville trösta. En del hade, ”i all välmening” säger Birgitta, också svar på frågan varför det hade hänt.

– Man sa att ”Ni ska se att det var nog meningen, Gud tog nog hem honom för annars hade kanske något värre hänt, annars kanske han hade lämnat Gud”. Jag tog till mig det där först, men det blev så jobbigt, säger Birgitta.

Efterhand har frågan ”varför” bara mynnat ut i ett enda konstaterande: Carl-Johan var på fel plats vid fel tillfälle.

Samma förutsättningar för alla

– Ingen är förskonad, inte ens om man är kristen. Sjukdomar och olyckor drabbar ju oss också. Alla lever under samma förutsättningar, säger Birgitta.

Stundtals blir det alldeles tyst vid det lilla köksbordet. Det enda som hörs är Bensons intensiva tuggande på hundleksakerna under bordet. Birgitta berättar gärna om Carl-Johan, om sorgen och saknaden. Så har det varit hela tiden. Hon har läst allt om olyckan, sökt svar i alla detaljer. Från att ha startat i ett absolut bottenläge har hennes känslor rusat i berg-och-dalbana de senaste tre åren. Sorgen har tagit sig fysiska uttryck i axel- och ryggbesvär.

Svårare för Ebbe

För Ebbe har det varit svårare att tala om sorgen. Den första tiden bar han Birgitta och hennes smärta. Men det ledde så småningom till en fullständig kollaps när Ebbe kördes akut till sjukhuset, övertygad om att han fått en hjärtinfarkt.

Birgitta och Sandra, Carl-Johans syster, hade ända sedan olyckan försökt förmå honom att delge sina känslor. Nu fick Ebbe professionell hjälp genom samtalsterapi i nästan ett helt år.

– Vi är väldigt olika som personer. Birgitta är impulsiv, allt ska hända nu. Jag är tvärt emot, säger Ebbe.

Inbjudan om att besöka platsen

Trots en stående inbjudan från festivalledningen har de ännu inte besökt olycksplatsen i Roskilde.

– Jag har inget behov av att åka dit. Jag har svårt att se vad det skulle ge mig. Jag vill inte utsätta mig för att må dåligt. Likadant är det med att gå till graven, jag gör det av plikt, för att jag måste. Nu är det lättare, men jag går inte dit ofta. Det är Birgitta som sköter om planteringarna där, säger Ebbe.

Ibland kan sorgen kännas mer uthärdlig om man får rikta sin vrede mot någon. Det visade sig ganska snart att säkerheten hade varit mycket dålig under festivalen. Det gick rykten om berusade och outbildade vakter och om polis som glömde utfärda katastroflarm. Dåvarande festivalgeneralen Leif Skov sökte kontakt med alla familjer som drabbats av olyckan. För Ebbe och Birgitta kändes det svårt.

”Ett viljebeslut att förlåta”

– Min första reaktion var att ”Honom vill jag inte se! Han kommer inte in i vårt hem!”. Och så slutar det med att han sitter här hos oss och fikar, precis som vi gör nu.

Ebbe tystnar. Fortsätter att berätta:

– För mig var det ett viljebeslut att förlåta. Vad hjälper det om jag ska hata Roskildefestivalen? Hade jag stått fast vid det hade jag inte varit där jag är i dag.Birgitta instämmer:

– Här påbörjades en försoningsprocess, att kunna förlåta Roskildefestivalen och gå vidare. Det vi verkligen vill förmedla är försoning. För när man är bitter äts man upp inifrån och hela ens omgivning blir förgiftad.

Hoppet om att få ses i himlen

Det som bär Ebbe och Birgitta genom sorgen är hoppet, eller snarare den fullständiga övertygelsen om att få återse Carl-Johan i himlen.

– Inte en sekund har det varit någon tvekan, säger Ebbe.

Birgitta berättar hur hon av en slump under hösten efter olyckan hittade Carl-Johans dagbok från 1998.

– Först kändes det integritetskränkande att läsa. Det var ju hans innersta tankar. Men så föll sista sidan upp, skriven i maj 1998. ”I går läste jag en bok om himlen. Det blir nog fint om ett par år, eller när Jesus kommer förstås.” Det var som en hälsning från himlen: Han är här och han har det bra!

Annons
Annons
Annons
Annons