Cecilia och Göran Henrixon kämpade i elva år för att få barn

Nykvarn. I elva år längtade Cecilia och Göran Henrixon efter att bli föräldrar. Sorgen över att det inte gick bar de som en tyst hemlighet under flera år.
– Jag kan önska att fler i församlingen hade vågat fråga oss om det, säger Göran Henrixon i dag.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Edit, åtta år, och mamma Cecilia hämtar upp oss på stationen i Östertälje. Bilfärden går sen in mot det lilla samhället Nykvarn där familjevänliga villakvarter ligger tätt intill varandra.

– Jag har tre kompisar som bor nära mig, berättar Edit och försöker sen räkna ut hur många vänner storebror Elliot kan tänkas ha.

Inne i köket står butterkaka och bananmuffins framdukat på bänken. Efter en liten rundvandring i hemmet där barnen bland annat visar upp sitt för dagen välstädade lekrum slår vi oss ner i vardagsrummets soffgrupp. Doftljusen och det rykande kaffet står i skön kontrast till gråvädret utanför.

91242.jpg

Cecilia och Göran gifte sig 1994, 25 och 27 år gamla, och som de flesta par i deras frikyrkliga bekantskapskrets började de snart att planera för att bli föräldrar.

– Vi hade en traditionell plan som gick ut på at vi skulle vara gifta ett par år först och att 1996 vore ett lämpligt år att få barn, berättar de.

Att det skulle ta ytterligare elva år innan deras första barn kom till världen hade de då inga tankar på. De levde sina liv, engagerade sig i pingstförsamlingen, jobbade, träffade vänner och tänkte att det där med barn väl är något som löser sig så småningom.

Men det gjorde det inte. Allt fler vänner omkring dem blev föräldrar, en del för andra eller tredje gången. Cecilia och Göran bjöds in till barnkalas efter barnkalas och allt mer upplevde de ett växande avstånd från sina forna vänner. Deras liv hade utvecklats på helt olika sätt.

Göran minns särskilt firandet av millennieskiftet som en tydlig ögonöppnare.

– Jag och Cecilia var de enda som satt ner vid bordet och åt, de andra på festen var uppe och jagade runt efter sina ungar. Det blev så påtagligt. Vi insåg att vi inte hade samma intressen, samma rytm som de andra. Sakta, men säkert tappade vi kontakten med flera av våra vänner.

– Man orkade inte till slut. Ofta gick vi på första födelsedagskalaset, men sen orkade vi inte komma eller ens säga grattis, säger Cecilia och tar upp en servett ur fickan för att torka bort tårarna.

91248.jpg

Cecilia berättar att hon också hade svårt att gå till kyrkan när det var som jobbigast. Hon satte sig uppe på läktaren och smet ut i slutet av gudstjänsten för att slippa prata med människor.

Trots att de nu har två barn sedan åtta år tillbaka är det smärtsamma minnen att prata om. Sorgen berör ännu, att känna att man inte längre passade in i sin krets och över att vara utelämnad åt sin egen barnlängtan. Det var nämligen inte något som det pratades om, varken i umgänget med vännerna eller i kyrkan. Cecilia och Göran tog inte upp det och få vågade fråga.

– Det blir jättemycket att folk går som katten kring het gröt. Det märkliga var att de som var närmast oss rent fysiskt, de vänner vi träffade oftast, var de som inte frågade. Däremot hade jag en gammal lumparkompis som jag hörde av en gång per år. Det var han som till slut sa till mig rätt ut att jag borde göra något för att satsa på familjelivet, berättar Göran.

En av anledningarna till att paret inte tidigare sökt någon medicinsk hjälp eller velat göra någon undersökning handlade om att Cecilia led av sjukhusskräck. Som 3-åring opererade hon bort blindtarmen och förknippade sedan sjukhuslukten med rädsla och ensamhet. Att ta steget till att faktiskt boka en tid hos gynekologen var därför något som hon helst sköt framför sig.

– Jag slog bakut när du ville prata om vår barnlöshet. Jag ville helst inte tänka på det, det väckte bara jobbiga känslor och tankar, säger Cecilia vänd mot sin man.

Men 2003 tog hon ändå tag i saken och ringde för att boka en läkartid. Det visade sig att Cecilia hade en cysta stor som ett bebishuvud i närheten av livmodern. Cystan var i sig ofarlig, men kan ha varit en orsak till att det var svårt att bli med barn. Den gick att operera bort och perioden blev också som terapi för Cecilias sjukhusskräck.

1,5 år ytterligare tog det, sen blev Cecilia gravid. En graviditet som slutade med tidigt missfall.

– Min syster utbrast ett ”halleluja!” i telefonen när jag berättade och det var precis så vi kände också. Vi kan bli gravida! Glädjen över det var större än sorgen, säger Göran.

91254.jpg

Elliot, 10 år och Edit, 8 år, har kommit tillbaka till vardagsrummet efter att ha hjälpt Dagens fotograf att ta bilder i lekrummet. De kryper upp bredvid sina föräldrar i soffan. Edit stryker mamma Cecilia över armen när hon ser att hon gråtit.

– Jag blir så berörd när jag pratar om detta, säger Cecilia och pussar Edit på pannan.

Barnen känner väl till föräldrarnas långa kamp att få barn, det är inget ämne som har undanhållits dem. Tvärtom så är det något familjen återkommer till titt som tätt, hur otroligt tacksamma och glada de blev över Elliots och sen även Edits ankomst. Det skiljer 20 månader mellan syskonen som båda kom på naturlig väg. Någon IVF-behandling valde de att inte göra eftersom de hört att det kunde vara mycket fysiskt och psykiskt påfrestande. Då kändes adoption mer aktuellt, men när Henrixons väl ställt sig i adoptionskön var de redan gravida med Elliot.

91245.jpg

Något som varken Cecilia eller Göran hade kunnat föreställa sig var den enorma glädje som människor i deras omgivning visade när de väl hade blivit föräldrar. Då var det flera som berättade att de hade bett för dem under lång tid, vilket Henrixons inte hade vetat om.

– Vi fick grattishälsningar från församlingsmedlemmar, grannar och bekanta, ja, fler än vi ens kunde ana att de brydde sig om vår situation, berättar Cecilia och näsduken åker fram ur fickan igen.

Så här i efterhand kan de ändå önska att vänner och medlemmar i församlingen kunde ha varit lite mer frågvisa, även om de är väl medvetna om känsligheten i ämnet.

– Det var nästan ingen som bara gick rakt fram och frågade hur vi mådde, det hade jag uppskattat. Då hade vi förstått att det faktiskt var många som brydde sig om vår situation, säger Göran.

Fakta:

Familjen Henrixon

Pappa Göran, 49 år, mamma Cecilia, 48 samt barnen Elliott, 10 och Edit, 8.

Bor: Nykvarn utanför Södertälje.

Barnlöshet

Ett par klassas som ofrivillig barnlöshet (primär infertilitet) när man enligt WHOs definition aktivt försökt åstadkomma en graviditet­ under 24 månader.

Ungefär vart femte par har någon gång i livet­ svårigheter att få barn.

I dag räknar man med att ungefär två tredjedelar av dessa par kan få barn efter utredning och behandling.

En tredjedel av paren är totalt infertila (sterila), det vill säga de har inte möjlighet att få barn.

Kvinnans fertilitet avtar redan vid 32 år, och det är då ett uttryck för äggens begränsade förvaringsförmåga.

Ett provrörsförsök på privatklinik kostar i genomsnitt 25 000 kronor.

Källa: Vård- guiden.se och niomånader­.se

Så många år tog det innan Cecilia och Göran blev föräldrar.

Annons
Annons
Annons
Annons