Daniel Alm avskydde att prata inför klassen

Som liten var det en skräck att stå inför klassen och prata, i dag predikar han inför tusentals.
För Daniel Alm, föreståndare i Pingst, var det många timmars bibelläsning som förändrade hans livsbana. Insikten om nåden övervann blygheten.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Vägen kan i efterhand se ganska rak ut. Daniel Alm har tjänat som pastor och föreståndare i flera pingstförsamlingar sedan 20-årsåldern, bland annat i den stora pingstkyrkan i Västerås, och att han nu leder den rörelse som en gång i tiden grundades av Lewi Pethrus är därför inte så märkligt.

Men livet kunde ha sett annorlunda ut.

Daniel har sitt ursprung i det som kan kallas det svenska bibelbältet. Han växte upp i Björköby utanför Vetlanda, en liten ort som bara hade 350 invånare men tre kyrkor, Svenska kyrkan, Allianskyrkan och så pingstkyrkan, Daniels andra hem.

– Det var en så liten församling att alla fick vara med på allting. Vi som var yngre hade egna samlingar, men var också med på de äldres fester. Och så var man med och sjöng. När kören gick upp bestod den av nästan alla som kommit till kyrkan, säger han.

Han beskriver uppväxten som trygg. Hans mamma Inez arbetade i hemtjänsten och hans pappa Karl-Olov på ett sågverk. Samtidigt var hans pappa aktiv i samhällslivet, både som församlingsledare och som politiker inom Kristdemokraterna.

– Men jag har nog fått väl så mycket från min mamma när det gäller ledarskap, om inte mer. Hon växte upp under en tid när det inte fanns många kvinnliga äldste eller ledare inom pingst, så därför fick hon inte själv den möjligheten, säger han.

Daniel säger att han ibland skämtat om att han växt upp i pingströrelsens amish-område. Det kunde vara skyddat och kanske någon gång inskränkt, även om man i undervisningen betonade kärlek och inte straff.

– Om jag växt upp i byn utanför församlingen hade kanske världen varit mindre. Vi i församlingen fick besök av missionärer och reste utomlands med pastorn, säger han.

Eftersom många familjer var kyrkligt engagerade så behövde kristna barn inte känna sig utpekade eller utsatta i skolan, det fanns alltid kristna kamrater. Och för Daniel var det självklart att hålla på med samma saker som alla andra barn i byn, som luftgevärsskytte och fotboll. Men han var inte den som hördes och syntes mest.

– Jag var blyg när jag växte upp. Det var väldigt jobbigt att stå inför folk, och jag var otroligt nervös när jag skulle redovisa grupparbeten. Det är väl något man delar med många andra, men jag hade nog låg självkänsla och kunde varit mer trygg i mig själv, säger han.

I församlingen fick han dock ta ansvar tidigt. Som 14-åring var han med och ledde samlingar, och bara några år senare höll han sin första predikan.

– Jag minns att jag hade gjort en overhead, som var väldigt modernt då, med tre punkter om varför Bibeln var en ganska bra bok att läsa, säger han och skrattar.

När han började på Njudungsgymnasiet i Vetlanda utvidgades vänkretsen. Den kristna skolgruppen hade mer än hundra medlemmar, och den stora gemenskapen var spännande och intressant. Det blev aldrig aktuellt med någon tonårsrevolt mot kyrkan.

– Men i början på gymnasiet var jag mer tveksam, min tro var inte helgjuten då.

Det var inte heller alltid så roligt att gå till kyrkan på söndagsmorgonen.

– Vi var ju ute en del på nätterna i Vetlanda, men jag blev alltid väckt av pappa på morgonen. Hans inställning var att om man kan vara vaken på nätterna, så kan man vara vaken på dagen. Så det var ganska kärvt, men det var inget tvång kring tron, säger han.

Då handlade drömmarna om att bli musiker. Han spelade bas och lyssnade på Jerusalem, Petra och Russ Taff. Senare styrde han mer åt affärsvärlden.

– Det är lite av Gnosjöanda i bygden, det tror jag påverkade mig och det var därför jag tänkte att jag skulle bli entreprenör, säger han.

Men i slutet av gymnasiet, den sista vårterminen, hände något avgörande i hans liv. Han kom med alla sina frågor om framtiden till Bibeln, som han började att studera med stor kraft och energi. Han kunde ägna timmar varje dag åt att läsa.

– Jag kunde ta båten för att åka ut och fiska, men det blev ingen fisk. Jag bara låg i båten och läste Bibeln, säger han.

Han tyckte att han genom läsningen fick svar på en rad frågor, och det påverkade också honom som person. Den osäkerhet han känt var inte längre lika tyngande.

– Jag insåg att Jesu kärlek inte beror på vad jag presterar. Gud blir inte mer nådig mot mig för att jag gör olika saker. Det skiftet tror jag varje människa behöver vara med om, det gör att vi kan sänka axlarna och lyfta händerna istället, säger Daniel.

Studierna gjorde också att han insåg att det kanske inte var musik eller affärer som han skulle ägna livet åt, utan att det fanns ett annat kall.

– Jag sökte både till Handels och till bibelskola. Det är kanske hårddraget att säga att jag valde mellan Gud eller mammon, men det blev bibelskolan, säger han.

I dag ser han tillbaka med glädje på sin uppväxt. Att han kommer från ett arbetarhem i Småland tycker han är positivt, det gör det lätt att möta människor i alla miljöer.

– Jag uppfattar att jag kan röra mig i olika rum. Jag kan älska att prata också om vardagliga intressen, om tennis och bilar.

Arvet visar sig på flera plan. Pingströrelsen har alltid varit känd för sin aktivism. Daniel Alm delar de idealen med den tidiga pingströrelsen, som förändrade inte bara svensk kristenhet utan även spred kristen tro i många av världens länder.

– Jag ser pingströrelsen som kyrkans arbetarrörelse. Och jag ser andligt ledarskap som något att utföra, att göra. Jag törs säga att jag själv arbetar hårt. Pingströrelsen är som bäst när vi har det drivet och den passionen för mission.

 

Daniel Näsström om Daniel Alm: Jag tror han är väldigt bra för pingströrelsen

Daniel Näsström blev glatt överraskad när hans gamla klasskamrat Daniel Alm blev ledare för Pingst. I skolan var Daniel Alm inte en utpräglad ledare, men väl en person att lita på.

Hur blev ni vänner?

– Han är uppväxt i Björköby och jag på andra sidan av Vetlanda, i Åseda. Men vi möttes då vi gick i samma klass i gymnasiet. Vi var också med i den kristna skolföreningen, det var säkert över hundra medlemmar. För min del var det något nytt att plötsligt ha så många kristna skolkompisar.

Hur minns du Daniel?

– Jag uppfattade honom som en hemkär person, som stod för bygden och Filadelfiaförsamlingen i Björköby. Han var rolig i det vardagliga, men också en person som jag insåg att man kunde prata djupare med.

Tyckte du att han hade ledaregenskaper?

– Det var inget jag reflekterade över då. Jag kan inte minnas att han var extrovert, han dominerade inte klassrummet på det sättet, utan var mer en person som engagerade sig i det fördolda. Men samtidigt var det han som höll talet från studenternas sida på torget i Vetlanda, så det måste funnits ett gott förtroende för honom hos omgivningen.

Har du något speciellt minne från gymnasietiden?

– Han spelade bas i skolkören Shalom, där jag hjälpte till med ljudet. Samtidigt spelade vi lite på egen hand, vid ett tillfälle på en fritidsgård. Vi var väldigt malliga innan. Men det blev en fullständig katastrof, platt fall! Så där fick vi lära oss en del om högmod.

Blev du överraskad när du fick höra att han ska leda Pingst?

– Ja, litegrann. Men såklart har det inte gått över en natt, utan att han har växt i uppgift och förtroende. Jag tror han är väldigt bra för pingströrelsen, en sund person som inte har ett behov av att stå i strålkastarljuset.

Annons
Annons
Annons
Annons