”Det krävs mod att åldras på ett värdigt sätt”

Var går vägen till att leva ett mer helt liv? Om svaret skulle bli ”genom synd och dygd”, skulle du tro på det då? Det är i alla fall ditåt författaren Patricia Tudor-Sandahl pekar för den som vill få ett mer helt liv.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det är inte första gången jag slår mig ner i Patricia Tudor-Sandahls soffa. Sist vi sågs var för ett år sedan, och jag har sett fram emot att träffa henne igen. Patricia är en sådan där person som ofta lyckas sätta enkla ord på svåra saker. Det fascinerar mig.

Hon ställer fram te och peppar­kakor på bordet framför oss, och slår sig ner i en fåtölj.

Vårt samtal ska handla om hennes bok ”Vägar till levande liv” (Libris), som kom för ett par veckor sedan. Hon poängterar att den egentligen inte är ny, utan en omgjord och bildsatt version av ”Den fjärde åldern” (Brombergs), som gavs ut 2011. Boken vars titel hon aldrig tyckte stämde med dess utgångspunkt. Dödssynderna.

Den kom till efter att hon hade börjat läsa om ökenfäderna, i synnerhet Evagrius som på 300-talet pratade om det som vi i dag kallar de sju dödssynderna; avund, vrede, frosseri, girighet, vällust, likgiltighet och högmod. Destruktiva tendenser som kan bli ovanor i våra liv, och som har en förmåga att leda oss åt ett annat håll än vi egentligen vill.

Men varför är det så svårt att bli den människa man vill bli? Vad är livsviktigt, och vad kan man lika väl leva utan? Att fundera kring begreppet synd, som betyder ”att missa målet”, och i synnerhet de sju dödssynderna, hjälpte Patricia att bättre förstå hur vi förminskar oss själva­ och vänder oss bort från det som ger liv.

Som motvikt till varje dödssynd beskriver hon i boken en motsvarande dygd; förnöjsamhet, tålamod, måttfullhet, generositet, medmänsklighet, engagemang och ödmjukhet.

– Någon har kallat dygden för den mogna människans väg. Det är en bra beskrivning, tycker jag. Att vara dygdig är att duga, att vara tillräckligt bra utan att vara perfekt.

Patricia har genom åren kämpat mycket med sin självkänsla och med tanken att inte räcka till. Men efter att ha vänt och vridit på tanken om dygderna förstod hon att det vilade en hemlighet där, som hon önskade att hon sett mycket tidigare. Kanske hade det gett mod att långt tidigare vågat visa vem hon var i stället för att hela tiden göra sig själv mindre.

– Hade jag fått önska så hade jag velat läsa den här boken i din ålder, när man har levt en del av livet, så att man mörbultats lite, och har lust att fördjupa sig.

–  När man inser att vägen är öppen och att man har större valmöjligheter om vilken väg man kan gå än man tidigare visste.

Patricias livsväg har krängt en del, något många kan känna igen sig i. Och när livet känns svårt kan det vara skönt att höra att även om hon har kommit en bit på väg, så finns det fortfarande sådant hon får jobba med, och att det lönar sig att möta det i stället för att streta emot.

–  Hur smärtsamt det än kan vara att se sådant hos sig själv som man inte är så förtjust i, så brukar det vara lättare att gå vidare om man i stället ser saker för vad de är, säger Patricia Tudor-Sandahl.

–  Och jag tror att det är det som mognad handlar om. Det är lätt att tänka att man hela tiden kommer tillbaka till samma plats, att jag aldrig blir bättre. Men det är inte samma plats, för varje gång kommer vi lite djupare, som en spiral, eller kanske till och med mer som en borr, även om det känns som att vi bara går runt och aldrig blir färdiga, fortsätter hon.

Hon hänvisar till de gamla stoikerna, filosoferna som levde under romarrikets tid, vars texter hon läser varje dag, och varje gång inser hur lite som har förändrats sedan dess.

– Det handlade om samma saker då, men vi kanske behöver höra samma saker, gång på gång, som en repetition. Vi måste återupptäcka. Det är det livet handlar om.

– Där fick du något att tänka på, säger hon och lutar sig fram och plirar med ögonen.

– Men Gud kan använda allt om vi går med det till honom.

Även högmod och avund?

– Absolut, eftersom dygderna ligger så snubblande nära de sju dödssynderna. De är två sidor av samma mynt, men ibland tror vi att vi bara har den ena sidan, men vi har alla.

– Men det är svårt att bums gå till det positiva utan att först se det mörka. Jag tror inte att man kan komma vidare utan att konfrontera det.

Av de sju dygderna är nog ödmjukhet den viktigaste, menar Patricia. Den som tack och lov brukar växa med åren. Det engelska ordet för ödmjukhet, humility, är släkt med det latinska humus, som betyder jord.

– Jag tolkar det som att ödmjukhet är att vara jordnära, att leva i verkligheten i stället för i den bild man har av verkligheten. Att man till exempel inser sina styrkor och begränsningar.

Men somliga hinner bli gamla utan att någonsin ha vågat möta sig själva. Kanske för att man har byggt sitt liv på falska föreställningar som man förr eller senare måste överge om man vill bli mogen och inte bara gammal. Patricia skrattar till när vi pratar om det.

– Men hur kan man vara annat än ödmjuk när man inser sin egen förgänglighet. Förr snarare än senare, kommer jag att vara död. Visst det gäller i hela livet, men i synnerhet när man som jag är 77 bast, säger Patricia och skrattar.

Har du accepterat ditt eget åldrande?

– Både ja och nej. Det vore fel att säga något annat. Det krävs mod att åldras på ett bra sätt, att se den åldrande kroppen och dess bristande förmågor, och att acceptera hur livet blev.

Hon tystnar, tar en klunk av sitt te och sjunker tillbaka i fåtöljen, och säger sedan:

– Det finns en sak som är lite sorglig med att bli äldre, och det är att de kvinnor som har funnits i mitt liv, och som har varit mina förebilder, de är döda nu. Det känns vilset, jag kan nästan börja gråta när jag tänker på det. Det känns annorlunda nu när man är gammal.

Att du blir sista instans?

–  Ja, på något sätt. Jag har inte tänkt så mycket på det, utan inser det nu medan vi pratar, och tänker ”men jag då, vem ska jag gå till nu?”.

Jag bär tanken om förebilder med mig när jag en stund senare lämnar Patricias lägenhet efter att ha fått en bok och en kram av henne. Att även här går livet i cirklar. Nu är det hon som är en förebild, den som ger visdom vidare som hon själv har blivit given. Och om trettio år är det någon annan. Kanske jag?

Annons
Annons
Annons
Annons