Det viktiga arvet efter Torsten Åhman

I år kommer det att för första gången tändas ljus för Torsten Åhman under Helgona-helgen. Dagen åkte med när två pastorer besökte hans änka för att prata om sorgen men framför allt om minnet och manteln efter evangelisten som berörde och nådde brett.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Stämningen är snarare uppsluppen än sorgsen när Daniel Röjås, pastor i Boxholm/Mjölby, och Johan Einarsson, regional församlingsutvecklare i Equmeniakyrkan, sitter i bilen på väg till Lidköping för att träffa Elisa­beth Åhman. De sörjer inte riktigt på det sättet, sorgen är inte förlamande, men saknaden efter Torsten Åhman är lika stor som tacksamheten över vad han fått betyda.

– Det känns oerhört påtagligt, jag har ofta ringt för att prata om församling och evangeliet, om förkunnelse och predikotexter, om bibelsyn och för att stöta och blöta teologiska frågor av alla slag. Att inte kunna ringa för att höra hans röst och få hjälp med vägledning ... det är klart att det är en smärta och en sorg, säger Daniel Röjås.

Ett personligt tomrum som uppstår, men saknaden är än större, menar Daniel Röjås.

– Torsten var en folktalare av yttersta rang, med full tillit till evangeliets kraft och ständigt på jakt efter att föra människor in i det nya livet, på jakt efter ord som funkade och kommunicerade. Det är en viktig del av hans arv och något som nu riskerar gå förlorat om inte andra tar vid. Vid ett tillfälle sa Torsten till mig: ”Daniel, vet du vad det borde stå på min gravsten? ’Han sa aldrig något nytt.’ Jag vill ju inte dö som heretiker.” Han sökte gärna nya ord och bilder för att beskriva evangeliet, men det var det urgamla evangeliet som han presenterade, inget annat.

För Johan Einarsson fungerade Torsten Åhman som personlig mentor. Ett par gånger per termin möttes de och samtalade.

– Jag samlade på mig grejer att ta med till Torsten och möttes alltid av klok och ärlig vägledning. Det som starkast dröjer kvar och gjort mest intryck som helhet är nog det allvar att stå i evangeliets tjänst som Torsten visade. Det tog sig uttryck i både det stora och lilla. Till exempel i hur han följde med såväl i samtidsdebatten som i den teologiska forskningen. Allt som oftast hade han även med sig russin att äta just innan han skulle predika för att inte få någon energidipp i talarstolen, berättar Johan Einarson med ett varmt leende.

Noggrannheten yttrade sig även i ett stort sanningspatos, både Daniel Röjås och Johan Einarsson beskriver Åhmans allergi mot övertoner i allmänhet och tillgjord överandlighet i synnerhet.

– Jag skulle beskriva det som en helig kallelse att säga ifrån, Torsten vågade problematisera och höja rösten när det behövdes, säger Daniel Röjås.

Medan bilen rullar på vandrar samtalet mellan sätena likt en tennisboll över nät, anekdoterna och minnena avlöser varandra. Om hur Torsten Åhman älskade att predika för folkmassor men blev än gladare över att samtala om kristen tro med någon på ett café. Om hans unika person: Hur många pastorer har arbetat som resepredikanter såväl som i en lokal församling, skrivit böcker, bloggat intensivt samt suttit i TV4:s morgonsoffa? Om hur han ofta gick ut på bönepromenader i sina förberedelser och tänkte så intensivt att han landade i stora slutsatser men helt tappade bort sin geografiska plats och därför fick ett sjå med att hitta hem igen. Och om hans andliga rutiner, en daglig överlåtelse i sex steg, som han ofta talade om och delade med sig av. Inte på något sätt som skryt, men som tips. Johan Einarsson berättar:

– I starten av varje dag tog han fram sin anteckningsbok, nämnde sina tacksägelseämnen, därefter sina problem följt av förbön för dem. Sedan gick han vidare med att nämna sina önskningar och att titta i almanackan för att ”be igenom den kommande veckan”. Sist av allt så var det dags för överlåtelse som innebar att överlämna det han nämnt till Gud, be om förlåtelse och om helig Ande samt om att hitta rätta vägar framåt. Varje dag gjorde han detta – och helst skulle det ske i en fin anteckningsbok, ty detta var viktigt.

När vi når vår slutstation i Lidköping plockas den inköpta blomman fram och dörrklockan sprider sin melodi. Elisabeth Åhman tar emot med kramar, smörgåstårta och många hjärtliga skratt när historierna om hennes man fortsätter runt matbordet. Samtidigt smattrar regnet mot rutorna och påminner om ytterligare ett känsloläge. För med de ljusa minnena följer även en slagsida: Sorgen över att inte kunna skapa fler minnen tillsammans. Tårarna har varit många sedan den 9 september när hennes Torsten somnade in för gott, berättar hon.

– Jag lever med en nattsvart sorg men några gånger har jag anat gryningen och sett någon stjärna som blinkat, säger hon och både Daniel och Johan – två allt annat än talträngda män – tystnar. För vad säger man om sånt? Nickningar och medlidande suckar fungerar bäst. Elisabeth Åhman fortsätter beskriva sitt nutidsläge:

– Jag har ofta sagt ”Jag ger upp, jag orkar inte mer”, till Gud under den här tiden. Häromveckan satte jag på en gammal inspelning från någon form av idrottsgudstjänst i Vårgårda där Torsten talade och medan jag lyssnade blev sorgen så påtaglig att jag sa det där igen till Gud: ”Jag ger upp, jag orkar inte mer.” Och då hörde jag Torsten säga, där i Vårgårda för länge sen och samtidigt rakt in i min situation: ”Ge inte upp”.

Johan Einarsson ler varmt och tycker att berättelsen både säger något om ”Guds tajming”, att just de orden gick genom tid och rum precis när de behövdes, och om Torsten Åhmans återkommande tilltal.

– Han inbjöd ständigt till efterföljelse, till att inte ge upp utan att överlåta sig. Det är i allra högsta grad en utmaning till oss som lever vidare.

– Och det där engagemanget som han hade i predikstolen, det hade han ju alltid, och ända in i det sista, berättar Elisabeth Åhman.

– Torsten kunde ställa sig upp här hemma och prata mycket engagerat – trots att det bara var vi här som samtalade. Emellanåt kom han in på en historia som han redan berättat en rad gånger och sa ”säg till om jag redan sagt detta tidigare” men det gjorde jag nästan aldrig, för jag älskade att höra honom berätta. Jag älskade det livfulla engagemanget, säger hon med tårar i ögonen.

Det har blivit dags för uppbrott och hemfärd, men innan dess ska Daniel Röjås och Johan Einarsson uppfylla en av Torsten Åhmans sista önskningar: Att de två ska få första tjing på böckerna i hans bibliotek. En välsignelse från förebilden och en möjlighet att rent konkret ta med sig ett fysiskt arv vidare. Storögt tar de sig an bokhyllorna och bildar travar i händerna, så stora att de får bära ut i hallen innan de går tillbaka till arbetsrummet och fortsätter. Varsin rejäl kartong med böcker har de plockat ihop till när det blivit dags att krama och tacka Elisabeth Åhman innan bilar rullar hemåt.

De hade kunnat ta ännu fler men något i bläddringen av böckerna gör att de kanske lugnar sig något. Det är som att böckerna förpliktigar, konstaterar Daniel Röjås.

– Det är ju uppenbart att han har läst i stort sett alltsammans, sidorna är nötta och ordentligt bläddrade, understrykningarna och anteckningarna med insikter och lärdomar är åtskilliga. De här böckerna har inte köpts in för syns skull utan för att ge bildning och fördjupning.

Även det en mantel att plocka upp för dem, bok efter bok.

Foto: Carl-Henric Jaktlund
[x]

Foto:
[x]

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons
Kyrkomötet
Annons
Annons