Dilsa Demirbag-Sten: Varje människa behöver skapa sig en mening

I begynnelsen var berättelsen. Så brukade Dilsa Demirbag-Stens mormor inleda alla sina sagor. I en annan tid och ett annat land leder barnbarnet stiftelsen Berättarministeriet.
Dilsa är övertygad ateist och tror inte på något liv efter detta. Men arbetet med ministeriets skrivarverkstäder som hjälper barn att hitta glädjen i läsning och skrivande skänker henne tillfredställelse. Livsmening som hon själv uttrycker det.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

GÖTEBORG. – Med all respekt. Ibland känns det som att ni troende inte kan tänka er att vi ateister har några andliga behov, utbrister Dilsa Demirbag-Sten med ett leende.

Inspelningsutrustningen är avstängd och intervjun precis avslutad. Några minuter tidigare har vi frågat henne om religion, Gud, mening och ett högre kall. Vi skrattar till. Kanske har hon rätt. Efter snart 70 podcast-intervjuer med vitt skilda människor finns en viss vana att samtala om Gud och tro även med den som inte delar en kristen världsbild. Men kanske är frågorna inte så öppna som man först vill tro.

– För mig hör musik och andlighet ihop. Jag tycker att jag i musiken kan uppleva mycket av det som religiösa människor säger att de upplever i kontakten med Gud, säger Dilsa Demirbag-Sten och blickar ut mot den soliga höstdagen och människorna som kliver av och på spårvagnarna vid Korsvägen.

Lyssna på podden: Dagens människa, avsnitt 69: Dilsa Demirbag-Sten


Vi befinner oss på Svenska mässan i Göteborg. Det är bokmässa och en trappa nedanför oss kontrolleras väskorna på alla besökare. Det är ett speciellt år för den stora bokfesten. En osäkerhet vibrerar i luften. På lördagen, mässans huvuddag, ska den nazistiska organisationen NMR, Nordiska motståndsrörelsen, marschera här utanför. Dilsa Demirbag-Sten har under mässan arbetat med att arrangera en maratonläsning av Anne Franks dagbok.

Kända författare, kulturpersonligheter och privatpersoner läser nu utan paus ur den holländska judiska flickans dagboksanteckningar från gömstället, där hon och hennes familj sökte skydd under nazisternas ockupation av Amsterdam.

– Det kändes viktigt att göra någonting. Jag är imponerad att så många ställt upp och velat vara med och läsa. Det är modigt.

– Vi ska alla rymmas i det här vardagsrummet som är vårt offentliga rum. Här ska även de vars åsikter vi inte gillar rymmas. Men om extremisterna, oavsett om de är religiösa eller politiska, tar över så säger det någonting om oss andra. För i så fall har vi lämnat över rummet. Så om de tar plats så måste vi också se till att ta plats.

Är du någonsin rädd?

– O, ja. Jag är oroad för mina medarbetare och tänker på vad jag säger i intervjuer. Jag är oroad för mina barn. Jag har upplevt hot både från nynazister och islamister. Men mod handlar inte om att inte vara rädd, det handlar om att göra det man tror är rätt – trots att man är rädd. Vad vore vi annars?

Det låter nästan som ett Astrid­ Lindgren-citat. Som när Jonatan i ”Bröderna Lejonhjärta” säger till lillebrodern Skorpan ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”. Kanske är det också det där modet som gjort att Dilsa Demirbag-Sten förra veckan tilldelades just Astrid­ Lindgrens världs­stipendium för hennes kamp för ”alla barns och ungas rätt till det skrivna ordet och till ett rättvist liv – oavsett vars och ens härkomst eller sociala bakgrund”.

– Jag är jättetacksam. Det är Astrids familj som delar ut priset.

Dilsas arbete som verksamhetsansvarig för Berättarministeriet handlar just om att fler barn ska upptäcka glädjen i att läsa och skriva. Man driver skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet i kombination med låga studieresultat.

– Hos oss upptäcker barnen hur roligt det är att läsa och skriva. Vi har en fysisk byggnad som är uppbyggd lite grann som ett sagohus, där vi gör olika rollspelsövningar. Sedan fortsätter programmet i klassrummet och det kan sträcka sig från fem lektioner till en hel termin. Lärarna använder vårt material som vi utformat tillsammans med andra lärare och det är de själva som leder arbetet.

Vad är det som driver dig?

– Det jag tycker är roligast är när vi kan inspirera de som inte kunde eller ville innan de kom till oss. Pojken där lärarna sagt att han inte skrivit på fem år och som plötsligt tar upp pennan och gör det. Eller flickan som inte vill vara med och sitter tyst med sin teckning, men som plötsligt kliver fram och berättar sin historia och blommar upp. Det är det som är eftersträvansvärt för oss. Och eftersom vi har tre verkstäder så händer det ganska ofta. Det händer faktiskt varje dag.

Dilsa Demirbag-Sten fortsätter att berätta att hon är värderingsdriven i sitt arbete, känner meningen i att engagera sig för ”en större sak”.

– Jag ser mig själv och mitt arbete som ett verktyg för att nå ett större mål. Till skillnad från er som är religiösa så tror jag att livet är här och nu och egentligen ganska meningslöst. Men jag tror att varje människa behöver skapa sig en mening.

Vad handlar den meningen om för dig?

– För mig handlar det om min familj och mina barn. Det är något som kan bestå efter min tid här på den här jorden.

– Samtidigt kan jag tycka att vi blivit lite besatta av vår egen närmaste krets. Det är liksom ”mina barns skola” – inte ”alla barns skola”. Jag behöver också engagera mig i något som är större än mig och min första krets. Och för mig handlar det om att tjäna samhället.

Du är aktiv i Humanisterna och beskrivs ibland som islamkritiker. Varför har frågan om religionens roll i samhället blivit så viktig för dig?

– Jag kommer från Kurdistan och ett samhälle som styrs mycket av religion. Jag tycker att religionsfrihet är självklart men jag får problem när religionen gör politiska anspråk utan att motivera dem med sekulära argument.

Kan du se något gott som kommer ur det religiösa livet i Sverige i dag.

– Absolut, det är väl klart. Det finns många människor som använder sin gudstro till att göra någonting gott och som ställer upp för andra människor och hittar den styrkan i Gud och i sin tro.

Varför tror du att vi människan har ett andligt behov?

– Vi har en förmåga att tänka abstrakt som inte djuren har så vitt vi vet. Det leder till alla våra frågor om mening.

Dilsa återkommer till det här med musiken och andligheten. Hon har vuxit upp i ett minst sagt musikaliskt hem och hennes systrar Dilba och Dilnarin ”Dee” Demirbag är båda artister.

– Musiken ett rum där jag är människa fullt ut. Musiken är för mig den högsta formen av konst.

– För mig har det med andlighet att göra, men jag säger det utan att blanda in Gud i det hela. Även om några av de mest magnifika musikstyckena vi har rör just Gud, korsfästelsen, uppståndelsen och allt det där.

Hur har du det med Gud i dag?

– Det är lite svårt för mig att svara på, säger hon och skrattar.

– Men jag börjar närma mig 50 år snart och döden kommer närmare. Men jag är inte rädd. Jag lever här och nu och känner tacksamhet inför livet.

Vi tar avsked och Dilsa Demirbag-­Sten­ virvlar tillbaka ut i mässvimlet. Kvar stannar frågan – varifrån kommer egentligen människans andliga behov.

Dilsa Demirbag-Sten

Ålder: Fyller 48 år den 10 oktober

Bor: Stockholm

Yrke: Verksamhetsansvarig för Berättarministeriet och liberal debattör och skribent.

Böcker: Dilsa har bland annat skrivit böckerna ”Stamtavlor” och ”Fosterland”.

Mer i podden – Dilsa Demirbag-Sten om:

Den andliga laddningen i de svenska svordomarna.

Styrkor och svagheter med den muntliga berättartraditionen.

Det intressanta i skarven mellan det sekulära samhället och religionen.

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons