Felicia Feldt: ”Ibland kan den enda vägen vara att lämna”

I sin nya bok Dödsbädden skriver Felicia Feldt om det smärtsamma döende hon mötte under sin tid som anställd på hospice. Samtidigt fick arbetet henne att åter fundera kring försoning, bokslut och den avslutade relationen med modern, Anna Wahlgren.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Sommaren har kommit till Södermalm. På Hornsgatan donar bilarna och den heta luften dansar över asfalten. På en innergård på ett sjaskigt café möter vi Felicia Feldt. Hon befinner sig på en lång resa på cykel genom Europa, men är just nu i Sverige en kortare tid. Författaren rullar en resväska uppför den lilla trappan och har ett stort leende på läpparna. Hon kommer direkt från BB.

– Jag har blivit mormor, berättar hon entusiastiskt.

– Ni får ursäkta mig om jag är helt full av mormorhormoner. Men det är en ynnest att få uppleva det här, det är helt otroligt stort. Jag har bett så många böner att det ska gå bra och så får man till sist hålla den här lilla flickan. Å, nu börjar jag nästan gråta igen …

Det råder inga tvivel om att det är en stor upplevelse Felicia Feldt just varit med om. Glädjen är påtaglig och det känns nästan makabert att börja tala om död och döende som hennes nya bok handlar om. Men för Felicia Feldt är födelse och död, inga motpoler. Snarare kan hon se stora likheter mellan livets början och dess avslutning.

– Det är precis så det är – att livet och döden ligger så nära varandra. Det är samma overklighetskänsla när man kommer ur bubblan. Ut ur det här lilla sjukhusrummet och inser att därute pågår världen och livet precis som vanligt.

Felicia Feldt tycker sig se stora likheter med det hon upplevde under sin tid som anställd på hospice.

– Det är så starka krafter, det fysiska döendet kan på många sätt påminna om en förlossning. Det är något väldigt konkret och fysiskt som tar över, säger hon och lyfter den solvarma kaffekoppen till munnen.

Boken Dödsbädden har fått uppmärksamhet för sina ganska grymma och grafiska beskrivningar av döden. Själva berättarjaget är en tjeckisk höj- och sänkbar sjukhussäng som utan att censurera eller lägga till rätta berättar vad som sker i rummet.

Själv tycker hon inte att hon målar upp en för negativ bild av döendet. Snarare funderar hon om det är vi i Sverige och västvärlden som skjutit döden så långt bort från oss själva att vi inte längre vet något om den.

– Jag kan erkänna att det var så jag själv gjorde. Vi vill skjuta undan döden, den får inte plats i våra almanackor. Min erfarenhet från hospice är att döendet faktiskt kan vara ganska hemskt. Och det där är ingenting som skildras riktigt i litteraturen. Med boken har jag velat skildra hur det kan vara ett sådant här rum.

Vad tycker du har varit det svåraste av det som du mött bland de döende?

– Det svåraste har varit att se människor dö mitt i ett skrik av ångest eller av rädsla. Då har man liksom inte hunnit med, då är man mitt i en chock. Det är det värsta sättet att dö på tänker jag.

– Sedan är det ju självklart en chock att lämna livet. Framför allt kanske om det finns ouppklarade relationer till familj och nära och kära.

När man hör dig tala om det här är det svårt att inte ta upp din egen relation med din mamma, hur har det påverkat ditt arbete och din syn på detta med försoning inför döden?

– Den erfarenheten har faktiskt gjort mig mer modig. Det har gjort att jag vågat gå in och fråga exempelvis människor som inte har kontakt med sina anhöriga ”hur gör vi om det blir akut, vill du att vi ska ringa dem?”

– Så det har självklart påverkat. Och även om jag själv känner mig klar med det här så har ju tanken kommit att jag hade kunnat sitta vid den här dödsbädden. När som helst skulle det kunna komma ett samtal och – vad skulle jag göra då?

2012 gav Felicia Feldt ut boken ”Felicia försvann” där hon skriver om sin tuffa barndom och riktar kraftig kritik mot sin mamma barnuppfostransexperten och författaren Anna Wahlgren. Boken fick enorm uppmärksamhet och i vår har Anna Wahlgrens och Felicia Feldts relation åter blivit aktuell då SVT sänt ”Hela Sveriges mamma”, en dokumentär i två delar om Anna Wahlgrens liv.

– Det blev mycket uppståndelse. Men jag ångrar absolut inte att jag skrev boken. Den har varit viktig för att jag skulle kunna bearbeta vad jag varit med om, gå vidare och kunna vara en bra mamma till mina egna barn.

– Sedan kan man diskutera att det här skedde i det offentliga rummet, men för mig var det rummet det enda möjliga eftersom hela vår uppväxt har skett i offentligheten.

Felicia Feldt vrider ansikten från den gassande solen. Det märks att hon är van att få frågor om sin och moderns relation och hon svarar eftertänksamt.

Den senaste tiden har hon fått anledning att återkomma till livsfrågorna. Hennes pappa dog och sorgen har bearbetats trampandes på en cykel genom Europa under den årslånga resa hon är ute på tillsammans med hennes make.

– Att vara i sorgen och liksom bokstavligt trampa runt i den och inte kunna göra något annat var fruktansvärt jobbigt men också väldigt bra. Det blev ett sätt att bearbeta.

När det kommer till gudstro säger hon sig tro på en slags varm gudsgestalt.

– Mamma pratade väldigt mycket om Gud. Hon kändes ganska kristen min mamma.

– Jag har lite svårt att formulera min tro, men jag tror på något varmt och gott. Jag tror inte på en bestraffande Gud.

Lyssna på hela podden med Felicia Feldt här!

 

Tror du att det påverkar döendet om man har en tro på ett liv efter döden?

– På ett sätt tror jag att det kan spela roll. Men sedan är som sagt det fysiska döendet något som tar över nästan som en förlossning. Det är väldigt konkret och när man är mitt i det tror jag inte att man tänker så existentiellt.

Under sin tid på hospice kunde Felicia Feldt ibland förvånas över att inte fler av de sjuka tog chansen att samtala med den präst som fanns på plats.

– Prästen är jättetydlig på hospice. Men många ryggar tillbaka när man frågar om man de vill samtala med en präst.

– Där skulle man nog behöva jobba mer med att förklara prästens roll som en väldigt klok samtalspartner som kan möta patienten där den är, oavsett om man tror eller inte.

Hur har du det med Gud i dag?

– Jag har det väldigt bra måste jag säga. Gud har visat på många olika sätt att det är gott att leva.

Om du blickar framåt, kan du i framtiden se någon möjlighet till försoning mellan dig och din mamma?

– Alla vi som varit med om osunda och riktigt sjuka relationer vet att det inte går att fortsätta den vägen. Ibland kan den enda vägen för att kunna behålla sig själv vara att gå.

– Som det ser ut i dag har jag svårt att se hur det skulle kunna vara möjligt med ett möte. I det levande livet har vi inte de förutsättningar som krävs för ett sådant möte. Men det är klart, man vet aldrig.

Vårt samtal lider mot sitt slut. Men för Felicia Feldt fortsätter resan. Med det nyfödda barnbarnet och senare tillbaka ut i Europa med maken och cykeln.

– På cykeln tycker jag att jag har försonats mer med döden också. Det känns som att jag hittat en slags bro mellan livet och döden, säger hon hoppfullt.

Annons
Annons