Fråga Christina Halldorf: ”Hur stöttar jag efter självmordsförsöket?”

Jag är en kvinna i 50-årsåldern som undrar hur jag bäst ska stötta en väninna. I december försökte hennes 18-årige son ta sitt liv, men misslyckades. Han är nu hemma igen, men jag föreställer mig att detta måste vara fruktansvärt tungt för hela familjen. Att veta att ens eget barn inte vill leva.Kvinnan är inte någon nära vän, men vi möts då och då i vårt gemensamma engagemang i kyrkan. Nu har de inte varit synliga där sedan händelsen före jul, och jag har inte heller hört av mig. Jag vill inte vara en sådan som inte bryr sig, men vet faktiskt inte vad jag ska säga och jag är rädd att allt ska bli fel. Hur närmar man sig en familj i den här situationen?Vilsen men välvillig

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Christina svarar: Det finns, som du säkert förstår, ingen generell metod för hur man närmar sig en familj som går igenom sitt livs största kris. Vi är olika. En del vill gärna samtala om det som hänt och händer, andra önskar att få vara ifred. Om man är nära vänner är det förstås självklart att höra av sig och visa omsorg. Men är det en bekant som man bara mött lite sporadiskt, är det mer komplext. Vad uppfattas som omsorg och vad riskerar att kännas som ett nyfiket gränsövertramp?

Ett sätt är att skriva några rader i ett brev. Rader som uttrycker omsorg och en vilja att stötta om det finns behov av det. Däremot är det klokt att inte skriva hur du föreställer dig att de har det i familjen just nu, för det är ju bara gissningar. Det är mycket som kan ha förändrats för dem alla sedan den där decemberdagen. Sonen är kanske i dag tacksam för att hans försök att ta sitt liv misslyckades.

Men det behöver inte betyda att allt är bra igen. För när chocken lagt sig i familjen och den akuta situationen är över, finns ofta en tung oro kvar. Oron att det ska hända igen och att det ska lyckas nästa gång. Det tidigare otänkbara har blivit alltför tänkbart.

Det som också kan finnas som en mörk efterdyning är känslan av att ha misslyckats som förälder eller närstående. Den känslan hämtar näring ur tanken att barn till föräldrar som lyckats i sitt föräldrauppdrag aldrig mår dåligt. En idé om att vi som föräldrar kan linda så mycket trygghet runt våra barn att de aldrig skakas i sitt inre av mötet med det liv och den verklighet som är deras. Men sanningen är ju att vi alla kan skakas ibland, att vi kan tappa modet och att mörkret tidvis kan dominera vår bild av tillvaron. De bästa föräldrar i världen kan inte avhjälpa det.

Till det kommer att ungdomar väldigt ofta vill skona sina föräldrar och därför väljer att inte berätta att de mår dåligt. I ett slags missriktad omtanke vill de inte oroa eller belasta dem. Det kan också bero på att de inte riktigt själva orkar med föräldrarnas oro och frågor. Till slut börjar de kanske låtsas må bra för att inte göra dem besvikna.

Vi har byggt ett samhälle som till stora delar blivit direkt ogästvänligt för oss själva. Ett samhälle som förväntar att vi presterar, konsumerar och anpassar oss till mallar som skapats utan hänsyn till våra olikheter. I stället för att ta till oss att just olikheterna är vår största tillgång, så vill vi få bort dem. Ja, samhällets kris är djup och många unga far mycket illa i det. Så till de föräldrar som anklagar sig själva, skulle jag säga att detta är oändligt mycket större än ett familjeproblem.

Kanske håller pendeln på att svänga, kanske har längtan efter ett mänskligare samhälle vuxit sig så stark att motkraften driver den tillbaka mot livet igen? För att medverka till den svängningen kan vi verka för att skapa oaser i tillvaron där begäret efter det felfria är bannlyst. Där vi får känna oss fria, där misslyckanden är en del av livet och där vi slutar jämföra oss med varandra och rangordna oss i en skala av bättre­-sämre.

En plats där detta är särskilt nödvändigt är i skolorna. Många är de barn och unga som just i skolan fått sin tilltro till sig själva knäckt, inte sällan av sina jämnåriga. En strävan efter likhet tycks finnas som ett embryo inom de flesta av oss. Så motar vi instinktivt ut dem som vi tycker avviker. Kanske har vi en idé om att tryggheten finns där alla är samma. Men det är precis så helvetet har framställts i skräckskildringar av framtiden.

För att återvända till din direkta fråga, så behöver man förstås inte alltid veta vad man ska säga när man träffar någon som drabbats av det värsta. Det räcker med: ”Jag vet inte vad jag ska säga, men jag har tänkt så mycket på dig sen jag fick veta vad som hänt.” Så har du öppnat din dörr. Det räcker långt.

Christina Halldorf, leg psykoterapeut.

Läs fler svar från Christina Halldorf

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Annons
Annons