Fråga Christina Halldorf ”Jag vill inte veta av barnens mamma”

Hej Christina, jag är pappa till två fantastiska barn som bor hos mig varannan vecka. Det har gått två år sen jag skilde mig från deras mamma, och barnen, som är i skolåldern, har vant sig och landat okej i vår nya familjesituation. Det svåra för mig är relationen till deras mamma. Hon lämnade mig för att hon träffat en annan man som var med i samma församling som oss.  De lever inte tillsammans nu, men det svek hon utsatte mig för har satt djupa spår i mig. Jag tål nästan inte att se henne och irriterar mig på allt hon säger och gör. Egentligen vet jag att hon är en fantastisk mamma för sina barn, men jag vill inte ha med henne att göra. Hur ska jag göra?
”Fotbollspappan”

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Christina svarar: Ja, det är ingen enkel fråga. Vår vanligaste instinkt, när någon gjort oss mycket illa, är precis den du beskriver, att vi inte vill komma nära den personen igen. Så hur gör man, när man har barn tillsammans, vilket ju knyter er samman för resten av livet?

Barnen, det kan man utgå ifrån, behöver och älskar er båda. Och ni båda älskar era barn. Din ex-hustru känner inte på samma sätt inför dig som du inför henne. Hon känner förmodligen skuld och samtidigt kanske hon börjar misströsta över att du efter två år fortsatt tar avstånd från henne. Förmodligen önskar hon att ni, som föräldrar, skulle kunna ha en vänskap igen och gemensamt glädjas åt och oroa er över era barn. Dela den del av livet som är föräldradelen.

Gissningsvis har även du en sådan önskan. Men den överskuggas av det andra, av hennes svek. Att då gå nära igen kan kännas som att förminska det som varit och säga nu mår jag bra igen.

Men så är det ju inte. Sveket var förmodligen det värsta du upplevt dittills i ditt liv och javisst, ibland mår du rätt bra, i alla fall bättre än för två år sedan, men såret är ännu bara halvläkt. Två år är en kort tid när det handlar om att bilden av livet, människor och framtiden har totalhavererat.

Det kan hända att din exhustrus upplevelse av hur lång tid som gått sedan separationen kan vara annorlunda än din. Har man varit med om en traumatisk händelse, så kan det vara som om den sedan följer en hack i häl genom livet. Som om tid inte läggs emellan på samma sätt som när det gäller andra händelser. Och den här händelsen var mer traumatisk för dig än för henne, det var du som blev chockad, hon visste vad som pågick. Det är inte samma sak som att hon inte mådde dåligt av det. Självklart gjorde hon det.

Jag vet inte om hon bett dig om förlåtelse, om hon visat att hon förstått hur mycket hon sårat och skadat dig. Kanske tycker hon inte att hon har rätt att be om det, det kan vara så att även hon tänker att det hon gjort är oförlåtligt. Det kan ändå vara till hjälp för dig att höra henne säga att hon är förtvivlad över hur allt blev. Den bild du målar upp för dig visar förmodligen något annat; hur hon med berått mod och utan skam trampar på allt som ni båda höll heligt.

Det är ytterst sällan det ser ut så. Vägen till otrohet tas i allmänhet med små steg, från början utan tanke på att det ska leda till en relationskatastrof. Det är bara så trevligt att vara tillsammans med den andre, att bli sedd och bejakad.

Så börjar ett smygande för andra och samtidigt ett förnekande inför sig själv om vad som faktiskt pågår. Våndan när man upptäcker att man står inför ett val man aldrig önskat sig är stor. Hur man än väljer måste man göra någon illa och människor kommer att bli djupt besvikna på en. Den egna självbilden har längs vägen blivit rejält tilltufsad, man har visat sig vara någon man inte trodde sig vara. De flesta har aldrig trott att man skulle svika den man lovat trohet.

Detta inte skrivet för att förringa vad som hänt eller ansvarsbefria någon, utan bara för att antyda hur det inte så sällan ser ut. Med facit i hand, efteråt, är det lätt att se hur man borde ha gjort.

Men det går inte att vrida klockan tillbaka. Historien kan inte suddas bort och såren du tillfogats finns där och gör sig påminda varje gång du ser henne. Vad hon känner vet du inte. Men hon vet att du och många andra ser henne som den skyldiga. Hur länge ska hon vara det? Är det en livstidsdom eller finns en möjlighet till benådning?

Domen finns i din blick. Där det för länge sedan fanns kärlek och respekt. Det finns många som efter ett svårt svek säger att jag kommer aldrig att kunna känna någon respekt för henne/honom igen. Det innebär att det förflutna alltid kommer att finnas kvar mellan parterna, varje gång man möts går man känslomässigt tillbaka i tiden, till det som hände en gång. Också fem, tio och tjugo år senare. På så sätt håller man sitt eget sår öppet och den andres skuld levande.

Det finns en befrielse i att förlåta. Att till slut kunna lägga det som hänt bakom sig. Det är inget man kan föregripa eller kräva av någon.

Men man kan tillåta sig att den växer fram och så småningom blir till ett med vad man själv vill. En dag kanske man äntligen kan säga jag har förlåtit dig. En dag då båda kan bli fria, både från och med varandra, på riktigt.

Läs fler svar från Christina Halldorf

Alla tidigare artiklar

Har du många vänner som skilt sig?

Har du många vänner som skilt sig?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Se tidigare frågor

Annons
Annons
Annons
Annons