Fråga Christina Halldorf: Min man dricker mer och mer – är det ett problem?

Hej Christina. Jag vänder mig till dig, eftersom jag inte riktigt vet vem jag ska prata med. Jag och min man lever utåt sett ett bra liv med mycket vänner. Vi är båda medlemmar i en kyrka, även om det är mest jag som är aktiv. Det som bekymrar mig är min mans drickande. Vi växte båda upp i helnyktra hem, men valde som vuxna att dricka vin till maten eftersom vi tycker det är trevligt och gott. Men under de senaste åren har min man druckit alltmer och blir märkbart berusad, trots att ingen annan på våra bjudningar blir sådan. Lördagarna och söndagarna, när han mår dåligt dagen efter, blir allt fler. Jag har svårt att veta vad som är normalt. Det är ju inte så att han super på en vardag, men jag hamnar ständigt i situationer där jag tvingas täcka upp för honom. Hur ska jag göra? J.S

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Dagens relationsexpert och psykoterapeut Christina Halldorf svarar:

Den situation du beskriver andas ensamhet, trots att det finns vänner och umgänge. Men till kyrkan går du oftast ensam och när din man druckit för mycket är det du som täcker upp, så att ingen ska se hur illa det är.

Du funderar över vad som är normalt drickande. Det är kanske inte är så intressant egentligen? Men din man dricker på ett sätt som påverkar ert gemensamma liv på ett skadligt sätt. Det är bara han som blir berusad och förmodligen får det dig att skämmas över honom.

Det är enkla och tydliga tecken som berättar att han dricker för mycket. Att du ständigt tvingas täcka upp för honom är också en signal om att något börjat gå riktigt snett.

Kanske handlar det om att du ringer vänner som bjudit hem er och säger att ni blivit sjuka och inte kan komma, eller att du försöker normalisera­ hans beteende på andra sätt.

Det är precis så de flesta av oss verkar göra i sådana här situationer. Vi täcker upp. För att skydda den vi bryr oss om – och också skydda oss själva från skvaller och spekulationer. Och det räddar kanske ansiktet på oss i stunden.

Men i långa loppet är det en total återvändsgränd. För vi riskerar att samtidigt stänga ute möjligheten till förändring och att få hjälp.

Jag menar inte att man ska berätta om sin familjs sorg, smärta och misslyckanden för alla och envar, men det går inte heller att låtsas som att de inte finns. Framför allt behöver du vara ärlig mot dig själv. Det är så lätt att försöka lura sig själv. Att bagatellisera, säga att så farligt är det väl inte, jag överreagerar nog. Trots att man kanske har gråtit många kvällar över hur illa allting blivit.

Ändå drar sig de flesta mycket­ för att lyfta upp alltihop i ljuset­ och låta någon annan se. Vi är så rädda för att skämmas. Ofta känner vi oss också illojala­ mot den vi älskar för att vi lämnar ut honom eller henne.

 

Läs också: Varannan pastor dricker alkohol

 

Nu behöver du fundera över var gränsen går för din lojalitet. Kan du åka på släktmiddagen utan honom? Kan du tänka dig att stanna i relationen fortsatt, även om din man inte gör några förändringar när det gäller sin alkoholkonsumtion? Kan ditt liv bli ett gott liv ändå?

Du behöver vara ärlig mot dig själv. Men du behöver också vara ärlig mot din man. Han måste få veta vilka konsekvenser du befarar att det får för er om han fortsätter att allt oftare dricka sig berusad.

Kan han ta det du säger på allvar? Och kan du uppbåda det allvar som behövs eller försöker du samtidigt släta över vad du just har sagt?

Kanske ni behöver hjälp att prata om det? En familjerådgivare, gärna med erfarenhet från arbete med alkoholberoende, skulle kunna hjälpa er båda att se klart på vad som pågår. Så att inte ert viktiga samtal fastnar i anklagelser och försvar.

Det handlar ju om er gemenskap, er framtid. Att försöka bromsa, innan­ det gått för långt, innan allt för många onda ord blivit sagda och allt blivit för sent, kan aldrig vara fel.

Naturligtvis tar gemenskapen, den förut så självklara närheten och intimiteten, stryk av att någon så ofta är berusad. Säkert går ni båda och tänker på hur det blivit, men det är många gånger svårt att komma till tals med varandra.

Ingen av er mår bra i det som är, och den växande tystnaden riskerar att göra er allt mer till främlingar för varandra. Hos oss alla finns det mörka vrår som vi helst döljer för omvärlden. Att ta mod till sig och åtminstone i det enskilda rummet lyfta upp sin smärta och sina misslyckanden i ljuset gör dem möjliga att reparera.

Ljuset skadar inte, det hjälper oss bara att se klarare.

Läs fler svar från Christina Halldorf

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Annons
Annons