Gunilla blev änka efter 55 års äktenskap

Efter ett långt liv tillsammans, fick Gunilla vara med när hennes livskamrat, Olle Ågren, drog sitt sista andetag. I över 60 år hade de varit ett par, och sorgen blev stor. – Utan min tro, och mina barn, hade jag aldrig orkat.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det var den 8 juni 2012. Dagen innan hade det varit studentfest för ett av barnbarnen. Nu satt Gunilla i sjukhusets dagrum med sin och maken Olles äldste son, Torbjörn.

Plötsligt fick hon en ingivelse att titta till sin man på hans rum. De visste att slutet var nära, cancern han kämpat mot var på väg att vinna. Redan i korridoren hörde Gunilla hur tungt Olle andades. Hon greps av allvar. Förmådde inte ens ropa på sin son.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte ”jag vill inte störa den här stunden”.

Gunilla gick in, lade sin hand på Olles axel, hörde honom ta ett par andetag till. Sedan var det över.

– Det var helig mark, säger Gunilla, rösten bryts och tårar faller nerför hennes kind.

– Det var som att stå vid randen av evigheten.

Deras sista samtal hade skett två dagar tidigare, när hon hade summerat deras liv ihop och sagt: ”Vi har haft det så bra”.

– Då tittade Olle på mig och sa: ”Ja, och hela tiden har vi vandrat med Jesus” säger hon och nya tårar letar sig ur ögonvrån.

Gunilla berättar hur Olles barndomsvän, pastorn Stanley Sjöberg, höll en andakt vid dödsbädden samma dag, med Gunilla och barnen, och hur hon efteråt återvände till hemmet i Sollentuna. En plats fylld av hennes och Olles liv, men även en sjukhussäng, slangar och mediciner, då Gunilla och dottern Susanne hade vårdat Olle hemma det sista året. Sådant som nu skulle skickas tillbaka.

Dagarna efter, och i samband med begravningen var det många som hörde av sig, skickade kort och blommor, även ungdomar som växt upp i den kyrka de hade tillhört och där Olle varit en uppskattad lägerledare.

Men på nätterna, när hon var själv, då kom sorgen.

– En natt vaknade jag av att jag låg och storgrät. Så jag klev upp och gick runt i hallen och bara skrek rakt ut, säger Gunilla.

Det var en tuff tid. Men med Guds och barnens hjälp tog hon sig framåt. Och trots att saknaden rev i henne, märkte hon hur människor skickades i hennes väg när hon behövde hjälp.

– Flera gånger tänkte jag: ”Herren är med mig, Gud månar om mig mitt i allt.”

– Och det var en styrka att veta att jag genom tron fick den kraft jag behövde för att klara dagen.

Men efter begravningen kom den ändå smygande. Ensamheten. Och tystnaden.

– Många försvann, det gjorde de i och för sig redan under Olles­ sjukdomstid, men jag tror att folk helt enkelt inte vågade höra av sig och det fick mig att fundera. Hur hade jag själv varit tidigare?

Gunilla insåg att hon själv kanske hade varit likadan, glömt bort, levt vidare. Men det blev tydligt först nu när det hände henne själv.

Hon hade några vänner hon träffade, speciellt ett par som uppmuntrade henne att följa med till Cypern några månader under vintern. Efter lite övertalning sa hon ja. Det skulle ge henne tid att tänka och söka ro. Försöka komma vidare.

– Men de hade ju sitt och jag bodde för mig själv och trots fint sällskap kände jag mig övergiven. Och när vi började närma oss julen, kom sorgen över mig. Alla minnen. Alla känslor. Jag bröt ihop. Jag bara storgrät och längtade hem. Och jag insåg att man inte kan resa ifrån en sorg, saknaden finns alltid kvar.

Väl hemma igen försökte Gunilla ändra sina mönster. Hon gick med i sin barndoms kyrka, och började sjunga i en kör med gamla och nya vänner. De trevliga tillfällena, när hon kunde skratta och ha roligt, blev allt fler.

Tänkte du då att du skulle träffa någon­ ny efter Olle?

– Inte alls. I min ålder är man inte inne på att börja om med ett nytt äktenskap. Jag hade tvärtom tänkt ”hur kan de …?”, om andra som gifte sig bara något år efter att de hade blivit ensamma.

Så när hon fick kontakt med en gammal vän, som själv blivit änkeman några år tidigare, var hon inte beredd på det som skulle hända. De hade växt upp i samma församling, gått i samma barnkör, varit på läger ihop och umgåtts en hel del i ungdomen. När de möttes igen hade de inte setts på 60 år.

Emanuel hade via en bekant hört om Olles död, och hörde av sig för att beklaga sorgen. Han kände igen mycket av det Gunilla gick igenom.

När de hade umgåtts som vänner i ett par år och livet hade landat lite för båda, märkte de att vänskapen gått över i kärlek. I dag är de gifta. Och att ha mött kärleken igen på äldre dagar är fantastiskt, berättar Gunilla.

– Det är en kärlek väldigt annorlunda mot den när man är ung, och Manne och jag kan prata om våra tidigare liv tillsammans. Minnena av Olle finns i mitt innersta, och i vårt nya hem har jag en hylla med bilder på honom och barnen, och tavlor som Olle har målat.

Har du känt någon skuld för att du gått in i en ny relation?

– Nä. Olle hade sagt till vår dotter Susanne ”mamma måste leva vidare”, och jag hade tänkt likadant om det var tvärtom.

– Och mitt liv nu – jag har ett fint kapitel med mig sedan tidigare – och det kapitlet jag är inne i nu är fantastiskt.

Utöver att hon har fått en större familj, som i dag inkluderar Emanuels barn och barnbarn, så hittar de på så mycket kul, berättar hon. Som att de leder andakter ihop på Frälsningsarméns sociala center vid Hornstull i Stockholm. Han predikar och hon spelar piano.

– Det är underbart, säger Gunilla och slår ihop händerna.

De har även tackat ja till att finnas med vid Mälarökyrkans nattcafé på Ekerö.

– Så där sitter vi nu mellan 20 och 01 på fredagar. Det är en otroligt härlig känsla att få vara med.

Och så har hon blivit radiopratare. Två gånger i månaden leder hon programmet Andliga sånger på Radio Rörstrand.

– Jag hittar så roliga sånger, vet du. Jag letar på spotify, skriver in olika ämnen och så trillar de ner. Så kul.

Det är lätt att glömma att Gunilla är 80 år. När jag säger att jag imponeras av hennes livslust, så skrattar hon.

– Jag fattar inte att jag är så gammal och de där åren stör mig faktiskt, de stämmer inte överens med hur jag känner.

Men hon vet att livet inte är oändligt, och erfarenheten från tiden efter Olles död bär hon med sig. Minnet av tomheten efteråt har gjort henne mer vaken på andra som blir ensamma.

– Vi behöver bli bättre på att ta kontakt, att visa medkänsla och förstå om det finns en sorg. Och att komma ihåg personen, bjuda in, inte glömma bort dem efter begravningen. Kanske fråga om man kan hjälpa till med något, praktiskt eller annat.

När vårt samtal går mot sitt slut säger Gunilla att hon är rädd att det hon berättat ska låta skrytigt. Att allt har löst sig för bra.

– Men jag är så tacksam att jag får leva det här livet och att jag har haft det så bra, både i sorgen och i livet efter.

Fakta:

Gunilla Nyström (tid. Ågren)

Ålder: 80 år.

Bor: Vällingby.

Familj: Maken Emanuel, 3 barn, 7 barnbarn, 2 barnbarnsbarn och en stor bonusfamilj.

Tidigare: Har arbetat som sekreterare­ på regeringskansliet, Citykyrkan¬ i Stockholm och LRF samt Jesusmanifestationen.

Annons
Annons
Dom mot sexåtalade fd kyrkochefen
Annons
Annons