Hans vardag är fylld av mirakel och frälsningsunder

Nässjö. I ungdomen hittade Jonas Andersson en stor Gud, kapabel till allt. Och han är densamme än i dag, på missionsfältets kampanjmöten där Jonas talar – och även i Sverige.– Vi skulle må bra av att bli av med vårt intellektuella högmod i det här landet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Han pekar runt i lilla Nässjö och kallar det sitt hem, sin borg. Det är säkert så, för alla som reser mycket brukar må bra av en plats att tillhöra.

Predikanten Jonas Andersson, internationell direktor på den allkristna organisationen Gå ut-mission, är helt enkelt inget undantag. Men egentligen är hela världen hans, i alla fall de delar som ännu är onådda ur kristen synvinkel.

Men låt oss återkomma till hans nutid längre fram, först tar vi ett steg tillbaka till det som format honom.

Den omkringflyttande pastorssonen har två platser från tidiga ungdomen. Först Sjömarken utanför Borås, där pappa Erling Andersson var församlings- och fängelsepastor.

– Det var ett speciellt andligt skeende, tydlig diakoni och karismatik, under en tid var det fler som var med i förbönsteam än städgrupper i församlingen vilket jag tycker beskriver det hela ganska väl. Och från fängelset kom ofta fångar som hade specialpermissioner för att gå på gudstjänst.

Högtryck, men liten församling och få kristna vänner. Hovslätt utanför Jönköping blev nästa anhalt och innebar stor skillnad. En smärre chock, till och med.

– Det var 60-65 tonåringar i kyrkan varje fredagskväll, finns det ens så här många unga kristna i hela Sverige, tänkte jag, haha. Det var paradiset på många sätt, väldigt trevligt och bra. Och samtidigt… samtidigt växte en slags helig frustration hos mig.

Han tyckte sammanhanget präglades mycket av skygglappar mot omgivningen, det var lite väl mycket skyddad verkstad och tydligt negativ vi/dem-uppdelning gentemot de som inte var med i kyrkan.

– Det blir kanske lätt så när man är många, men för mig som alltid haft mycket ickekristna kompisar var det konstigt. Det var ju mina vänner, liksom! Jag ville nå dem med evangeliet, inte tappa kontakten med dem för att de inte redan var kristna.

Och den rösten följde Jonas Andersson. Krigsstrategispelet Risk var populärt bland hans kompisar, främst bland de som inte var kristna. ”Vi kan spela i kyrkan”, sa Jonas med tillägget ”om vi har en andakt mitt i”. Som mest var det 45–50 personer som var med och spelade samt lyssnade till enkel bibelundervisning, en del av dem kom till tro.

Och på den vägen fortsatte det: Under ett bibelskoleår blev han frustrerad i teoretiska skolbänken och startade tillsammans med en klasskompis en alphakurs där människor leddes till tro, han begav sig ut på stan med mackor på nätterna genom Ria-verksamheten och predikade och bad för dem han mötte, han startade församling på Öland där han på kyrkans ungdomscafé slipade på att kommunicera evangeliet enkelt och avskalat.

– Jag har försökt leva efter devisen att man ska tjäna här och nu och ge allt för det, och samtidigt förstå att det är en förberedelse inför nästa fas.

Allt det som varit var bra där och då, på sitt sätt, och har skapat förutsättningarna för och lett fram till det som är nu, så ser Jonas Andersson det och berättar om sin väg ut på missionsfältet.

– Jag fick uppmaningen från min vän Rickard Lundgren, som grundat Gå ut-mission, att följa med på en av deras kampanjer i Pakistan. Jag talade på ett seminarium och därefter sa de ”vi upplever att det är du som ska tala på kvällsmötet”. Jag tackade ja och sprang till hotellrummet och bad desperat, rädd och orolig.

För vad?

– Jag hade sett de andra som predikat, det de pratade om hände, det var praktik och inte bara teori. Det var mäktigt. Jag var van vid att det tog ett par månader eller år, här var det omvändelser och helande på en gång. ”Nu ska jag ha det de andra har, har du satt mig i den här situationen får du också ge mig profetisk skärpa och förmåga att tala ut kunskapens ord in i människors liv.” Ja du hör, jag var rätt desperat.

Och vad hände?

– Gud började tala direkt, berätta om människor som skulle komma till mötet på kvällen. Jag skrev och skrev för att inte glömma, men glömde blocket när det väl var dags att åka, haha. Men det gjorde förstås inget, Gud visste ju. När jag stod på estraden där kände jag mig hemma, hundratals som sökte frälsning. Det var helt overkligt och samtidigt helt självklart.

Det är så alltså, massvis av under?

– Jag har för länge sedan tappat räkningen på antalet helande, på blinda som fått sin syn tillbaka, på döva öron som slagit upp och så vidare. Det sker hela tiden.

Och då kommer frågan: varför där men inte här?

– Jag tänker att en förklaring att det sker mer bland de tidigare onådda är för att det blir ett väldigt tydligt tecken om Guds kraft för dem. Men samtidigt, det sker i Sverige också, jag möter det här också men vittnesbördet sitter trångt hos oss, vi är inte frimodiga att berätta. Och så är vi drabbade av ett intellektuellt högmod där allt ska dissekeras.

Utveckla.

– Jag är en grubblare och visst kan vi ha frågor, det tål Gud. Men en del tycks tro att Gud bara är de egna tankarna, det vi mäktar med att tro och förstå. Vi kan inte hans plats, vi kan inte kontrollera honom och stoppa in honom i vår lilla låda. Paulus var skarpt intellektuell och vred och vände, men han böjde sig också inför Gud och att allt inte går att förklara. Det är samma bibel, samma Jesus, jag har bestämt mig för det.

Du nämnde att en förklaring också kan vara att ni talar till de onådda, är de er målgrupp?

– Helt och fullt, vi har inga kampanjer för kampanjens skull. Vi vill dit behoven är stora, och dit det finns några som är villiga att ta uppföljningsarbetet lokalt. När det finns så bekostar vi allt med hjälp av våra gåvogivare.

Kring sånt här finns ju rätt mycket kritik gentemot missionsorganisationer.

– Ja, och med en hel del rätta. Jag kan själv bli frustrerad när jag ser någon som hävdar att de ska ha kampanj för de onådda när de ska till en storstad där det finns massa kristna redan. Det kan förstås fylla sin funktion ändå men tala om det i rätt termer: Förnyelsekonferenser.

Och så har vi beskyllningarna om överdrifter.

– Ja. Till viss del kan det nog bero på att vi svenskar som sagt har svårt att tro att det kan vara sant, men även på att det varit för vidlyftigt i rapporteringen ofta. Det är viktigt att vara noggrann. På Gå ut-mission talar vi alltid inte om antal frälsta utan hur många som sökte frälsning, jag tycker att det är en viktig skillnad. Vi vet inte hur det utvecklar sig, om det blir bevarat. Vi försöker vara noggranna i allt och har exempelvis valt att fortsätta vara en förening i stället för att bli en stiftelse. Jag gillar att allt är öppet för granskning. Vi tål det. Och Gud tål det.

Annons
Hönökonferensen
Annons