Här är kyrkan som Östtyskland sprängde 1985

1985 sprängdes en luthersk kyrka i Berlin.
DDR-regimen gick mot sin undergång. Men det hindrade inte kommunisternas påhitt att förstöra helgedomen som hamnat mitt i Berlinmuren.
Dagen har varit där.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Att gå runt i Berlin är som att vandra i en tidsmaskin.

Dåtid, nutid och framtid ryms i ett och samma andetag. Staden har överlevt två världskrig och minst lika många diktaturer. Nästa år är det 30 år sedan Berlinmuren föll.

Kalla kriget tog slut, och en ny epok av en europeisk gemenskap tog sin början.

Men trots att det gått så lång tid gör sig spåren från Berlinmuren ständigt påminda i staden. Särskilt vid Bernauer Strasse i norra delen av staden.

Där finns muren kvar, i autentiskt skick. Mittemot ligger ett museum, som visar stora färgbilder på en sprängd kyrka.

Det får mig att haja till. Det här har jag aldrig hört talas om.

Kan det verkligen vara sant?

Jo, det kan det faktiskt.

För att förstå varför DDR-kommunisterna i fredstid fick för sig att bomba en kyrka, måste vi backa till 1961.

Över en natt spärrades gränsen mellan Öst- och Västberlin av. Rakt genom bostadsområden.

Först användes taggtråd. Men på bara några veckor var taggtråden ersatt av robusta betongblock. Hädanefter fanns ingen möjlighet att fly. Resten är historia.

Västberlin kapslades in, och östtyskarna gavs ingen rätt att röra sig fritt i Västeuropa. De hörde till Sovjetunionens intressesfär.

Åren gick och för att undvika rymningsförsök lät man Berlinmuren bli allt bredare. I själva verket byggdes två murar mittemot varandra, med ett hundratal meter brett område som blev ett ingenmansland däremellan. En dödsremsa, där rymlingar skulle upptäckas och skjutas från vakttorn.

Problemet var bara att när denna dödsremsa breddades så hamnade den lutherska kyrkan med det passande namnet Försoningskyrkan mitt emellan. En ståtlig byggnad i nygotisk stil, uppförd 1894.

De flesta medlemmarna bodde i Västberlin och kunde därför inte ta sig dit. Själva kyrkan kontrollerades av DDR.

Limbosituationen gjorde att gudstjänsterna snart fick upphöra. Under många decennier pågick ingen andlig verksamhet här. Inga böner, ingen nattvard. I stället blev den en symbol för den delade staden. Kyrkan kunde skådas av boende från både väst- och östsidan. Med varandra fick de inte ha någon daglig kontakt.

De enda som kunde nå kyrkan var de östtyska gränsvakterna som i och för sig hade lite nytta av dess höjd. De använde nämligen kyrktornen som vakttorn. För att kunna sikta på – och skjuta människor – om det skulle behövas.

Försoningskyrkan – kanske retade namnet DDR-regimen för mycket. 1985 bestämde man plötsligt att den skulle jämnas med marken. Kliniskt och korrekt motiverades beslutet. Orsaken var att öka ”säkerheten, ordningen och renheten” vid statsgränsen till Västberlin.

Beslutet var oåterkalleligt. Dynamiten lades på plats. Sedan: en kraftig smäll.

Som en mäktig fura föll det gotiska kyrktornet till slut över Berlinmurens betong. Till slut fanns bara dammet kvar.

För en kristen skär det i hjärtat att se hur en kyrka jämnas med marken, bara för att den stör idén att ett samhällssystem kan ha svaret på livets alla frågor. Bara fem år senare föll Berlinmuren. Kyrkan hade kunnat klara sig.

Hur var det Jesus sa, om människorna tiger kommer stenarna att ropa? Det är ett bibelord som slår mig när jag betraktar den dramatiska bilden härintill.

I dag är området nyplanterat med gräsmattor, och det vilar en andaktfull stämning över platsen. Det är svårt att förklara hur den kan uppstå. Trafiken på Bernauer Strasse är intensiv. Men den rår inte på stillheten här.

På platsen för den gamla kyrkan har man i marken noggrant markerat dess konturer. På samma plats står ett nybyggt minneskapell. Det liknar mer sådana kapell man ser på kyrkogårdar än en vanlig kyrka. Kanske är det meningen.

Den lutherska församlingen finns kvar, och varje dag (utom måndagar) hålls här en bönestund klockan 12. Inte minst till minne av de hundratals människor som tvingades sätta livet till när de försökte fly över Berlinmuren – till friheten i väst.

Vi går in i det kalla kapellet och stannar upp en stund.

– Gud, låt aldrig rädslan få slå sitt grepp om Europa igen. Låt oss lära av historien och förstå att ta vara på den frihet vi har, ber jag tyst för mig själv.

På en restaurang träffar vi Andreas, som var 18 år när muren föll. Han gjorde lumpen och var utkommenderad vid en gränspost den dramatiska novemberkvällen 1989 när allt verkade falla samman. Folk hade länge krävt ökad rörelsefrihet i östblocket. Sovjetunionen höll på att kollapsa.

Det kunde DDR-regimen inte stå emot. Ändå ville man hålla skenet uppe och påvisa att allt var som vanligt. Republikens 40-årsjubileum skulle firas. Till varje pris.

Samtidigt samlades östtyskar kväll efter kväll, i stad efter stad, för fredliga demonstrationer. Budskapet var tydligt: Vi vill röra oss fritt!

En förvirrad presskonferens 10 november 1989 går till historien för alltid. Politbyråmedlemmen Günter Schabowski läste – oengagerat och byråkratiskt – högt ur ett papper.

– Vi har bestämt oss för att tillåta resor för varje östtysk medborgare ut ur landet.

DDR:s tanke var att detta skulle ske senare i tiden, under kontrollerade former. Inte att hela staten skulle falla samman på en gång. En journalist ställde då den avgörande frågan.

– När börjar dessa bestämmelser att gälla?

– Så, vitt jag kan begripa – omedelbart, blev svaret.

Omedelbart. Orden spreds som en löpeld. Folk vällde mot gränsövergångarna mot Västberlin. Vid en av dessa gränsövergångar fanns östtyske Andreas. Jag frågar honom vad de fick för order från sina överordnade.

– Ingenting. Det var helt tyst, säger han.

Ett nytt kapitel i den europeiska historien hade redan börjat skrivas. Andreas blev en del av detta. På Berlinmurens minnesmuseum visas bilderna om och om igen hur människor jublar när de tar sig förbi gränsstationerna.

Vakterna ser både tafatta och förvirrade ut. Ingen kunde hindra kraften i östtyskarnas frihetslängtan.

Berlin är ingen stad som fjäskar – som försöker framstå i god dager för sina besökare. Men här finns en autenticitet som få andra städer kan matcha.

Och den visar på ett alternativt sätt att leva, som alltid lockat människor som känt att de inte passat in någon annanstans.

En stad under uppbyggnad. Vars historia för alltid kommer vara unik.

Berlinmuren

Byggdes 1961 och revs 1989.

Den som i dag vill se rester av Berlinmuren bör bege sig till Bernauer Strasse.

Där finns ett museum och även en bit bevarad av muren.

Även vid floden Spree finns ett område där muren bevarats för eftervärlden.

29

år sedan föll Berlinmuren

Val 2018
Skogsbränderna
Annons
Annons