Hon formade Frälsningsarméns sociala arbete

När 26-åriga Lisa Liljegren tog över Frälsningsarméns sociala arbete hade det stora problem. Tjugo år senare huserade de 23 slumstationerna och övriga företagen över hela landet i betalda lokaler.
Själv ägde hon aldrig mer än en uniform i taget. Hon tog sällan ut någon lön och levde på samma kost som de hjälpsökande. Inte minst hjälpte hon tusentals människor i andlig nöd.
I år är det 150 år sedan hon föddes.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

När den 20-åriga dalkullan Lisa tog tåget till Stockholm för att gå med i Frälsningsarmén, FA, började hon med att se Nordiska Museet och Nationalmuseum, eftersom hon var övertygad om att Armén inte skulle tillåta henne något privatliv. Det hon visste om FA hade hon läst om i Stridsropet. Men det var bara fyra år sedan denna armé ”öppnade eld” i Sverige, och folk visste ännu inte om de menade allvar eller spelade teater.

Lisa hade inga referenser, men major Hanna Ouchterlony bestämde sig på stående fot för att ta in henne som kadett. Snart är hon i full färd med att skura bort målarfärg i det nybyggda högkvarteret i det fattiga Östermalm. För en tid sedan hade hon sålt sin bästa klänning för att vara med och finansiera detta hus.

I fem månader ägnade hon sig nu åt att studera bibeln, öva sånger och förstå FA:s organisation, när hon inte gjorde hembesök, sålde Stridsropet, deltog i möten – och skurade.

När hon och en kamrat sedan ”öppnade eld” i Landskrona förbjöd kyrkorådet dem att tala. De trotsade förbudet och dömdes till fängelse, men till Lisas besvikelse betalade några vänner borgen. Hon som ville sitta inlåst för Kristi skull!

Hon blev snabbt löjtnant och under ett par år kår­chef i respektive Södertälje, Sundbyberg, Gävle, Stockholm och Uppsala.

26 år gammal blev hon chef för FA:s slumarbete med tio slumstationer och ett nedläggningshotat räddningshem. Hon visade sig vara en god entreprenör med näsa både för att samla in och förvalta pengar. Raskt fattade hon det drastiska beslutet att alla verksamheter ska vara självförsörjande.

Och så blev det. Hennes många byggprojekt var betalda vid invigningen. Hon var alltid trygg med att Gud skulle sända pengar, om än ibland i grevens tid.

Själv reste hon alltid på träbänk i tredje klass vid de täta besöken på de 23 slumstationerna, sex barnhärbärgena och fem räddningshemmen över hela landet. Hemkommen från Norrland på morgonen kunde hon sätta sig på nattåget till Malmö på kvällen.

Ombord sålde hon tidningar, vittnade för och bad med människor­, alltid på knä, och tillverkade dessemellan servettringar och lysdukar för försäljning.

Innan hon klev av tåget böjde hon alltid sina knän i kupén för att överlämna sin uppgift på resmålet i Guds händer.

Sällan tog hon ut någon lön för egen del utan åt, sov och levde med övrig personal. Hon ägde aldrig mer än en uniform och ett par skor åt gången.

Hon var trygg i sitt ledarskap och försvarade alltid de sina tappert.

– Översten är särskilt god vän med varenda en av sina 200 medarbetare, sas det.

Men hon förväntade sig att andra skulle slita lika hårt som hon själv och tvekade aldrig att bestraffa om så behövdes. Hon kritiserades ibland för en viss misstänksamhet.

Hon gifte sig aldrig.

– Jag ska vara Kristi brud, svarade hon enkelt om frågan kom på tal.

Läs vidare: Lisa Liljegrens sista år – trodde hon skulle dö men fick tjugo extra år

Fakta:

Tidslinje Lisa Liljegren

1867 den 2 oktober föds Olars Lisa Andersdotter i ett välbärgat hem i Myrbacka by vid Järna i Dalarna.

1883 blir hon lärarinna i småskolan i Ilbäckens by.

1884 kommer hon till tro och gör omvälvande andliga upplevelser.

1888 antas hon på prov som kadett hos Frälsningsarmén i Stockholm.

1888 tar hon sig namnet Liljegren för att skilja ut sig från alla son-namn i kåren.

1889 är hon med och ”öppnar eld” för Frälsningsarmén i Landskrona.

1890 blir hon chef för kåren i Södertälje och deltar i en konferens i London där hon möter William Booth.

1891-92 för hon befäl över kårerna i Gävle, Stockholm III och Uppsala. Överallt kommer människor till tro.

1893 blir hon chef för Frälsningsarméns sociala verksamhet för kvinnor, som startat tre år tidigare.

1895 får hon tuberkulos och tror att hon ska dö, men repar sig mot alla odds.

1899 på nyåret startar hon tidningen Ljus i mörkret som senare går ut i 35 000 exemplar.

1905 grundar hon en av Stockholms första småbarnskolonier, Rådmansö.

1914 på nyårsdagen meddelar hon att en ”midnattsmission” ska öppnas.

1914 den 23 mars dör hon med orden ”Jag måste­ upp. Hästarna kommer och jag måste med”.

Annons
Annons
EQUMENIAKYRKANS ÅRSKONFERENS
Annons
Annons