Hon skadade sig – för att slippa ångest

Genom att avstå mat och skada sig själv hoppades Thérèse Eriksson att ångesten i tonåren skulle försvinna. Efter nästan tio år av självförakt och misslyckade vårdbehandlingar mår hon i dag bra och vill hjälpa andra.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

I mitten av tonåren började Thérèse Eriksson, 30, att skada sig själv. Vad som egentligen låg bakom, vet hon inte exakt, men förmodligen var det ett rätt klassiskt motiv som låg till grund.

– Jag var en duktig flicka, så var det. Jag var, och är fortfarande, prestationsinriktad, men i dag kan jag se att hela mitt värde som människa inte står och faller med vad jag gör.

– Att skada min kropp blev ett sätt att medla med att leva upp till den människa jag ville vara.

Hon väljer medvetet att inte gå in på detaljer när hon pratar om sitt eget självskadebeteende. Rent krasst kan sådan information ge tips och uppslag till andra som befinner sig i en liknande situation, menar hon.

– Aftonbladet gjorde nyligen en rejäl tabbe då de hade en rubrik där det stod beskrivet hur många panodil en ung tjej hade tagit för att begå självmord. Att så detaljerat beskriva en självdestruktiv handling riskerar bara att bli en instruktionsmanual för den som vill göra sig själv illa.

När Thérèse såg rubriken ringde hon till redaktionen och pratade med dem vilket ledde till att den ändrades på webben.

Under sin egen turbulenta tonårs- och sjukdomstid fanns det i alla fall en plats där Thérèse kände att hon blev sedd för den hon var; kyrkan.

Hon var engagerad i Svenska kyrkans unga och där fick hon olika uppgifter att fylla. Stödet hon kände från de vuxna där kom att betyda mycket.

– Kyrkan var lite av en fristad under den här tiden. Det var okej att prata om annat i livet än killar och fester. Det fanns andra, mjukare värden. Jag fick på något sätt en annan identitet där, jag behövdes och folk blev glada av att se mig.

Gudsrelationen under samma period var inte lika ogrumlat glädjande. Ändå tvivlade hon aldrig på att han fanns där.

– Min tro på Gud fanns kvar hela tiden eftersom jag ofta var väldigt arg på honom, säger hon och skrattar.

– Det kanske låter motsägelsefullt, men för mig betydde det mycket att kunna få vara arg på Gud. I övrigt var jag inte bra på att vara arg, förutom på mig själv. Jag upplevde de där åren lite som i dikten ”Fotspår i sanden”. Många gånger frågade jag ”Varför är du inte här?”, men i backspegeln kan jag se att jag inte var ensam.

Under korta stunder, på gudstjänster och kanske särskilt under resorna till den ekumeniska kommuniteten Taizé i Frankrike, som hon följde med på, kunde Thérèse se att Gud fanns där.

– Men det kändes också orättvist många gånger. När vänner åkte till Australien eller tog studenten undrade jag: ”vad har jag gjort för att fastna på en psykklinik?”.

Det märks att ämnet självskadebeteende engagerar Thérèse, utbildad beteendevetare som hon är. Hon är en efterfrågad föreläsare inom området och orden kommer lätt när hon berättar om hur psykvården fungerar och hur omgivningen kan hjälpa på bästa sätt.

När vi kommer in på Gudsrelationen kommer orden långsammare och blicken vänds mot fönstret. Thérèse säger att hon har fått en fördjupad relation med Gud genom åren.

– De tunga åren har påverkat min Gudsrelation, fördjupat den och gett den fler nyanser. Jag kan fortfarande bli arg på Gud, men också känna en oerhörd tacksamhet. Inför Gud kan jag verkligen klä av mig, till skillnad från övriga livet där det bärs så många masker.

I dag håller hon i snitt en föreläsning i veckan, på olika utbildningar, inom vården, men också mycket i Svenska kyrkan. Varje enskild församling borde ha en utarbetad plan för hur man tar hand om ungdomar som skadar sig själva, menar Thérèse, då blir problemet enklare att bemöta när det dyker upp.

– Vad gör man när en anorektiker inte äter under ett konfaläger? Fungerar det att vara ledare om man har ett självskadebeteende? Vilka kontaktar vi för att få råd? Sådana frågor bör man ha tänkt igenom innan de står framför ansiktet på en.

– Kyrkan har fortfarande en enorm räckvidd till ungdomar och då är det en viktig uppgift att godkänna de mjuka samtalen och delarna av livet. Kyrkan ska inte ha en behandlande roll, men gärna en stödjande.

Fakta:

  • Självskadebeteende är avsiktliga destruktiva handlingar som en människa gör mot den egna kroppen. Syftet med skadan är inte att begå självmord utan ofta ett sätt att hantera livet och dess motgångar.
  • Länge har man trott att självskadebeteende är vanligare hos flickor, men enligt forskning i dag kan det vara lika vanligt mellan könen.
  • Flera studier visar att mellan 6 och 13 procent av landets tonåringar har skadat sig själva någon gång det senaste året.
  • Är du anhörig till någon som du misstänker skadar sig själv är det bästa sättet att fråga rätt ut. Det är dock viktigt att man undviker att låta anklagande.
  • Lider du själv av självskadebeteende finns det all anledning att omedelbart söka hjälp hos psykiatrin. Självskadebeteende är beroendeframkallande så det är viktigt att bryta så fort det går.
  • Källa: Psykologiguiden
Annons
Annons
Annons
Annons